Ny spin på gamla anteckningar, del 2

3.

Ju mer distans man får till något man skrivit, desto mer imponerad blir man av sig själv och det man skrivit, verkar det som. Förutom när man röker på då. Ja, enligt populärkulturen då, för att jag själv aldrig hållit på med sånt. Vilket låter väldigt osannolikt, slår det mig, synnerligen då jag ju så ofta är sarkastisk på bloggen, men ja, in this case I really do mean att jag aldrig haft såna där gyllene idéer under drogpåverkan som dagen efter blev till sand.

Fast även om jag inte är down with the ganja så är dagarna många då jag läst vad jag skrivit natten innan och bara sayyy whhaaaat? Same thang med saker jag skrev för längesen och sedan försökt tyda, såklart, och even more so när det jag skrivit bestått av ett jävla ord i någon marginal som var ämnat att få mig förstå något slags resonemang eller hur en bit text relaterade till det där som står i marginalen. Ibland blir det till och med så roligt att jag läser en to-do list och inte fattar varför jag stavat Lacan med K, och vad i helvete mitt past me ens ville att jag skulle göra med Lacan till att börja med - tills jag förstår att det som står på listan är "lakan", which entails changing them, because I can't live in my head all the damn time. In either case så låter jag väldigt betryggande i anteckningarna ovanför, om vi bortser från frågan huruvida jag hade ett repetitionstvång vad gällde mina relationer, aka mommie issues. Jag glömde visst dock uppmärksamma pilen som pekar någonstans från den frågan, och nu är anteckningsboken slängd, so - oops. 

Särskilt intressant för mig idag var den första tanken av de tre ovanför, då den skapar någon slags cykel av aktivitet-vila-aktivitet-vila-ad-infinitum, en cykel som jag glömt att jag någonsin satt ord på och som jag även har lyckats fucka upp totalt i mitt liv genom att 1) inte ta medvetna beslut utan primärt reagera på saker och ting, 2) ta beslut men med väldigt mycket tvivel på besluten, min egen förmåga gällande utförandet av said beslut, och med tveksamheten huruvida något beslut överhuvudtaget spelar någon som helst roll, all of which har gjort att min beslutsamhet har lidit, gjort att jag hamnat i konflikt med mig själv och därmed förlorat energi och blivit demotivated, och 3) inte omsätta mina beslut i handling, inte fullföljt grejer, utan istället gått tillbaka till första delen av cykeln när problem uppstått, och lagt min energi på annat håll, på steg 1 av nya projekt, och därmed robbed myself på lugnet, tryggheten, och känslan av att vara kapabel och stolt som torde följa på fullföljandet av en cykel - or so I've heard. Å andra sidan är jag ganska bra på att komma ihåg att koncept och idéer behöver operationaliseras/grundas/benas ut/tydliggöras/"paradigmeras"/förkroppsligas/göras "konkreta" för att kunna förstås integralt - för att man ska kunna förstå dess syfte, vad som ligger bakom (och efter) dess applicering, mm, so yey me.

4.

Ouch. Känsligt. Ibland är jag rädd för och misstänker jag att andra har bättre tillgång till mina känslor än jag själv, för att jag är så bra på att förtrycka mina oönskade känslor, men att dom måste komma ut på något sätt, och att andra ibland agerar på ett sätt som gör att jag får intrycket av att they fucking know. Vet vadå? Att jag är en hemsk person (se anteckning 2). Att jag är en impostor. Eller att jag är arg, eller stött, har gått över någon gräns jag har, eller har låtit någon annan gå över den, och inte medvetandegjort detta, för om jag hade gjort det så skulle jag ju behöva agera på den kunskapen, både jämte mig själv och andra. Och Ada är ju konflikträdd, så det skulle ju inte funka. Enklare att lura mig själv, eller vända andra "kinden" till.

Och när jag väl gjort "the Worm Jerry maneuver" så kan jag med ens känna mig lite lugnare, luta mig tillbaka, och tillåta en tyst liten röst i bakhuvudet som lugnt konstaterar "... aren't I merciful?".

... Because behind the "behind" and the fear and the cowardice and the victimhood, ligger den andra sidan av narcissismen, all slithering-like, all--Magikarp?!

Problemet är bara att det som vissa sjuka delar av mig ser som "victory by default", i själva verket är self-defeating, och gör att inte bara jag utan i princip alla förlorar. Och gud vad jobbigt det känns när någon säger förlåt till mig. Börjar känna mig skyldig, som om jag vore i ett underläge av något slag. Jag verkar inte ha större problem (well now - that is certainly debatable) med att själv försätta mig i underläge jämte andra, men när någon vill be om ursäkt så är det som att den sjuka delen av mig tolkar det som någon slags dominans, för att det faktum att någon vill förlåta mig implicerar att jag skulle vara beroende av deras förlåtelse till att börja med. Att jag blev sårad, till att börja med, vilket bara det innefattar någon annans överlägsenhet, because narcissism, och inte fan kan jag ge någon annan makten att vare sig såra eller förlåta mig!

 Pojkrumstankar

I själva verket så vet jag sällan varför någon vill be om ursäkt (alltså "egentligen", som paranoian kräver svar på), och nu när jag jobbar med tolvstegen så kommer jag att be om ursäkt till vissa i mitt liv, och detta inte primärt för att jag tänker att dom behöver det på något sätt, utan för att det är rätt sak att göra (although det faktum att jag är fast på åttonde steget innebär att det mina tankar om det här kan förändras). Med andra ord har en ursäkt knappt något att göra med den man förlåter, på ett sätt, ungefär som en förolämpning ibland inte har något med den förolämpade att göra. Förr var jag alldeles för utilitaristiskt lagd för att acceptera deontologiska synsätt på världen, och som förklaringsmodell för folks (och mina) handlingar, men idag har jag inga större problem med det. Besides; det känns faktiskt bra när någon ber om ursäkt efter att man upplevt att man blivit felbehandlad; att någon ber om ursäkt innebär inte att dom därmed har tagit eller försöker ta något ifrån dig eller implicerar någotdera; och man behöver inte se situationen utifrån dom/sub-positioneringar överhuvudtaget. Problemet i fallet ovanför förvärrades av att jag inte förstod vad båda personerna, separat, bad om ursäkt för riktigt, för att jag var så trött och dissocierade så pass lätt som jag gjorde där och då. För att jag inte vågade vara där, utan hellre var i min fantasi och i mina försvarsmekanismer.

Men ja - även om man inte behöver förstå ett förlåt som alfa- eller beta-beteende (och för den delen inte utifrån en känsla av underläge baserad på jagsvaghet och paranoia heller), så är det väldigt intressant att göra det, och fundera över vad dominans överhuvudtaget är för någonting, since it's so jäkla wheels within wheels. I mänskliga relationer kan alla involverade parter se sig själva som subordinated, exempelvis, and, you know, each act of aggression is believed by the aggressor to be defensive, vilket inte direkt gör saker lättare att bena ut. Och inte är det bara i mänskliga relationer som situationen blir komplicerad - jag minns hur fascinerad jag var när jag läste The Selfish Gene för många år sedan och alla reversals Dawkins pulled on me vad gäller hur man kan tolka världen på. Jag drar mig till minnes ett avsnitt om grisar där Dawkins slutsats var jobbigt ögonöppnande: "The whole 'strategy' of 'If dominant behave as a "slave", if subordinate behave as a "master"', is rewarded and therefore stable." Like what the fuck am I even supposed to do with that? I'll tell you what I shouldn't do with it - replace "dominant" med "egoistic", och tänka att jag i själva verket är dominant/egoistisk/destruktiv (vilket inte alls är samma sak och inte bör likställas med varandra) varje gång jag är rädd, upplever att jag är i underläge, eller "gör mig själv subordinate". That kind of thinking leads down the dark path, it does, and we don't wanna go there.

Dominans hänger ihop med status, och det här med status är lika komplicerat det. Varför lät Attila sina gäster äta från guldskålar, medan han åt från en simpel träskål? För att markera sitt bristande behov av "ytliga ting". För att markera att hans status var så hög att det som andra jagade och visade upp för att få status, var något han helt enkelt kunde skita i, men att likväl han tog sig friheten att indulga sina gäster genom att ge dom det som var deras att få, på deras nivå, och hans att ge - både som en gåva och en förolämpning (och att hans gäster inte kunde göra annat än acceptera detta, eller kanske rentav visa tacksamhet för det). Det får mig att minnas en person jag träffade som jobbade som servitör på finare restauranger och sa att dom "nyrika" kom till restaurangerna uppklädda, medan dom riktigt rika jävlarna som föddes med silversked i munnen lika gärna kunde komma till den fina restaurangen i jeans - they were just above it all.

By following "the rules" to a tee, avslöjade dom nyrika sig och sin bristande förståelse för dom sociala regler som skiljde dom från det riktigt fina folket - dom som fick lov att mörkas, vara inkonsekventa, och hade bemästrat det informella kapitalet i den fina restaurangens sociala sfär. Ett annat fiffigt sätt som människor har använt sig av för att både ha kakan och äta den throughout history, är att dela upp ting i olika domäner, therefore making them incommensurable, ergo "and/with" snarare än "either/or". 1) Vi måste följa Guds lagar, 2) vi måste följa människors lagar, 3) ibland går människors lagar emot Guds lagar, 4) låt oss då dela upp världen i två - Guds rike, och människornas civil-juridiska rike, så blir både Gud, prästerskapet, och adeln nöjd. Ett liknande sätt att bibehålla Guds rike på jorden och dess egalitära idéer samtidigt som man möjliggör hierarkier och status-positioner, är det som den ortodoxa kyrkan använder sig av när dom applicerar konceptet primus inter pares, där den som är "first among equals" är precis som vi andra - bara lite mer så.

Religion kan man hämta mycket från när man funderar över status. Vad för typ av status har en buddhistisk munk som är beroende av människors välvilja i form av charity för sin överlevnad? And what the fuck is up with the monks caging birds bara för att sedan släppa dom fria när dom får gåvor från människor? I vilken värld ackumulerar människan som möjliggör detta system genom att ge gåvor till munken karma? Well obviously i den buddhistiska, but it still seems a bit backward to me, och något som skulle passa i en Monthy Pyton-sketch än i vår värld (å andra sidan finns det nog många religiösa praktiker som skulle kunna bli roliga sketcher). I vilket fall så kan inte munkar ackumulera (investera/grow) kapital riktigt, och kan definitivt inte omvandla den till något annat än den lott dom har i livet - hur djup respekt andra människor än har för munkarnas öde och commitment, så är munkarnas frihet att röra sig mellan olika sfärer otroligt liten. Och här återkommer vi till förlåtelsen igen, och förmågan att ge som statussymbol. I vår kultur vinner den som har mest shit när dom dör (so to say), men historiskt sett har det här verkligen inte varit det enda sättet att se på status, där man i vissa kulturer snarare förstått status som förmågan att ge bort. I en sådan kultur hade den som inte gav tillbaka av sin rikedom till sitt community inte längre status i det kollektivet, även om hen då fortfarande hade en massa "skit", det vill säga kapital som hade gått från status i en grupp, till prylar med (i teorin) bruksvärde. Den som säger förlåt kan säga förlåt för att den har makt att göra det, men ibland har samma person inte makt att inte säga förlåt för att den då förlorar sin makt, och inte ser den omvandlas till kapital i form av förtroende eller what have you, utan snarare ser den dissolve right in front of them. I andra fall är förmågan att ge förlåtelse både fri och en form av dominans - som exempelvis när en gejmande pick-up artist ger komplimanger till någon osäker brud som blir beroende av bekräftelsen och därför finner sig i artistens thrall.

Vi får heller inte glömma att förlåtelsen, och egentligen alla sorters gåvor, ofta inte kan ges av den som inte har makt, prylar, eller är skyldiga till något to begin with, vilket såklart historiskt sett ofta använts som bevis för att den som generellt är utan i själva verket är just girig, inte vill erkänna sin skuld, och inte är värd status eller makt. Wheels within wheels som self-fulfilling prophecy, där den som proclaimar judgment anses vara objektiv, och detta för att den är icke-investerad, utan jäv - utan behov, vilket den är till att börja med för att den har makt att både ta sig rätten att döma, och att ge förlåtelse. Och på tal om att äta kakan och ha den, så låter följande passage från Romarbrevet 12:16-21 passivt aggressivt på ett sånt där satans jävla självgott sätt: "Är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud." Oh you self righteous bastard, ska du strö din godhet omkring dig så att du kan gotta dig i att du minsann är bättre än din fiende, och att du i ditt givande av "kakor" till din fiende därmed förbereder dom för helvetets lågor? Snacka om att ge bort kakan och äta den! This is definitely the wrong kind of religious, och hamnar i samma kategori som människor som gottar sig i att folk dom anser lever fel kommer "få sitt" så småningom (doesn't matter if it's hell, or because of Wiccan or Buddhist or what-have-you type of karma). Come here you bastard; I won't be passive-aggressive by condemning you from behind a false smile, at a distance, with the help of a mediating God - I'll tell you to your face that you're a fucking asshole and need a good tank and spank.

5.

Det är synd att jag i hela mitt liv prioriterat att leva och ta till mig saker på distans, utifrån, för att jag inte vågar vara nära. Inte vågar tro på min egen röst, och därför söker bekräftelse utifrån på det jag har inombords. Inte vågar vara intim i mitt relaterande till andra i rädsla för att bli tillintetgjord. Jag läser, därför finns jag. I marginalerna tillåter jag min röst att komma fram. Med ordets hjälp låter jag författaren trösta mig. För när en person som jag har en relation till säger något, så hör jag det konkreta, i form av tröst eller budskap, men jag hör även det relationella budskapet, som kräver mentalisering, och gör mig rädd och osäker och reaktiv och tolkande och misstroende. Gör mig beredd på strid, eller flykt. Och fly gör jag - tillbaka till böckerna, och orden som gör mig verklig.