torsdag 30 juni 2016

Deffuppdatering


Så jag käkade 2400kcal/dag måndag och tisdag förra veckan. Sen dess har jag käkat 2100kcal/dag. Och likväl kan jag konstatera efter två separata vägningsdagar att jag väger 62.5kg eller 62.7kg. Vägde "runt" 63kg när jag började. Vad i helvete?! Nu har jag bara en vecka kvar till SM och behöver käka mycket mat dagarna innan så i princip behöver jag gå ner två kilo på bara ett par dagar. Jag ville inte det skulle bli såhär men min kropp har ballat ut med dom låga testonivåerna och vägrar göra sig av med fettet verkar det som. Alright, bitch, bring it, 1700kcal från och med nu. Jag gör det simpelt och mättande för mig - frukost efter träning på eftermiddagen, och dieten = 6dl Gröt, 1 Middag och 4dl Whey. Får hoppas det räcker, annars blir det ju lite jobbigt, men jag har inte varit nere på ett så lågt kaloriintag på ett par år nu och det är mycket svårare nuförtiden upplever jag det som. Kroppen blir tröttare på ett annat sätt, och jag blir tröttare på att äta så lite. But we do what we must.


Möte nr 2 med könsutredaren (på nuvarande könsutredning)

Det verkar som att jag kommer stanna hos min utredare i Blekinge och inte lämna skepp för typ Stockholmsteamet. Min könsutredare sa att han aldrig menade att man behöver vara straight för att få diagnosen transsexualism... men att det inte är helt oväsentligt heller (?!). Jag vet inte vad han menar med det exakt, och han har ju tidigare sagt både att min sexualitet är för manlig för att vara TS, och det faktum att jag inte "ligger med karlar" också är ett tecken på att jag inte är TS. Jesus titty fucking christ what a fuck-shit-stack. Nå, jag hoppas verkligen att han bara brainfartade (upprepade gånger) innan och inte hade en jävla aning om hur det han sa faktiskt lät.

När jag frågade vad som hindrar mig från att få diagnos (vilket jag fortfarande inte fått) så sa utredaren att det är det faktum att jag inte är säker på underlivskirurgi och att jag inte varit kvinna i könsidentitet och leverne konsekvent nog. Ja att innan brydde jag mig inte särskilt mycket om hur andra såg på mig, att jag levt som man i många år, osv. Jag försökte förklara att jag inte snackade underlivsoperation förra gången för att jag varit rädd för det och mest ville ha hormoner till att börja med, och att jag levt som man för att jag, åter igen, varit rädd, men ja, han köper det inte och menar att man måste vara konsekvent en längre tid oberoende av orsak. Jag vågade inte fråga hur länge han tänker sig, men det känns ju som en meningslös fråga då det måste vara väldigt individuellt.

Summa summarum så ska jag väl vara kvar hos min utredare och hoppas att ett halvår eller ett år till som "kvinna" ska övertyga honom om att diagnos är rätt väg för mig att gå. Könsbyte behöver jag inte ha diagnos för sa han, men underlivskirurgi, laserbehandling och allt sånt behöver jag det till. So yeah jag blir väl färdig när jag fyller 38 antar jag, och då kommer det vara precis 20 år sedan jag för första gången sökte hjälp. Ett "helt" liv i fel kropp, liksom. Oh man nu kommer bitterheten igen, watch it Ada or you'll get burned. This is good news after all. Han sa t om att jag var på väg åt rätt håll (mot diagnos), så ja, nu behövs det mest tid och att jag visar lite balls vad gäller underlivskirurgi. Ska läsa på om skiten för att förhoppningsvis se att komplikationerna är mycket mer ovanliga än jag målat upp i mitt huvud. Någonstans hade jag bara hoppats slippa all denna ambivalens gällande huruvida jag får den vård jag vill till slut eller inte. På ett sätt vore det skönare att bryta med utredaren och pröva nya vägar, liksom. Kommer han verkligen hålla sig till det han sagt nu då? Hur lång tid tycker han att jag ska leva som kvinna egentligen? Han har ju flera gånger kommenterat att jag inte är kvinnlig nog och jag menar vafan, jag är väl sån, liksom, okvinnlig, that's just what the fuck I am. Ah shit need to end this on a good note, blir visst arg och bitter igen. Sorry peeps, that's just how I roll today it would seem. Need to do some gratitude exercises. Anyway, here ya go:


tisdag 28 juni 2016

Vecka 25 - viktnedgång och träning

Min våg är sönder, men jag käkar numera 2100kcal/dag så jag torde ju gå ner i vikt och ska även låna våg för att bekräfta det här. Bortsett från det så har jag varit fruktansvärt dålig på att filma min träning och har egentligen bara två klipp att bjuda på, från samma dag då den var ganska extrem. Jag har hittat ett ganska bra sätt att hantera hungern och som även fungerar någorlunda energi- och träningsmässigt, nämligen att träna fastad (well, sans the whey) och käka frukost först vid kanske tre på eftermiddagen. Det här funkar bra när jag inte har ett jobb, liksom, och även träningen fungerar förvånansvärt bra, även på dagar när jag börjar ett eller två på eftermiddagen. Well, det som gör att jag klarar av det någorlunda är ju mitt intag av kaffe från kaffeautomaten på Crossfit Malmö. En dag fanns det inget kaffe kvar. I slutändan gick det väl bra, men det var ju inte lika kul om man säger så.


Klarar jag av att bänka 65kg så pass lätt som jag gjorde, mitt i deffen, fastad och utan kaffe klockan två på eftermiddagen så ser jag optimistiskt på SM, dock. Och visst ja - bälte. Det har jag börjat använda efter att ha sett Erik, en av dom från klubben som också har en liten liten medaljchans på SM, använda det. Och fasiken det hjälper faktiskt mot ryggsmärtan jag får efter att brygga för mycket! Det känns som att jag får till en bra brygga även med bälte, så jag är nöjd över att ha upptäckt det här. Nu kanske jag faktiskt vågar mig på 77.5kg med en grym brygga på SM utan att behöva oroa mig för hur många kilon det drar av på min marklyft pga ryggsmärta.

torsdag 23 juni 2016

Ada - det är ett namn!

Just so we're on the same page:


Ada må vara ett konstigt namn, men det är likväl ett namn. Alltså det finns t om med i almanackan! Vilket innebär att jag har namnsdag, nämligen på 10:e mars. Det hindrar inte folk från att tro att jag har namnsdag 23:e december förvisso, då Adam har namnsdag, helt enkelt för att folk tycker sig höra Adam när jag presenterar mig som Ada oftare än vad jag är bekväm med. För även om Ada är ett namn, så är det ett ganska ovanligt namn. 1 089 kvinnor har Ada som förnamn och 11 män (!) har Ada som förnamn. Medelåldern för tilltalsnamnet Ada är 33,8 år. Så det är tanterna, spädbarnen, och jag då eller? Har nämligen aldrig träffat en annan Ada förutom i barnform, vare sig man eller kvinna. Men dom finns, uppenbarligen. Fanns även för länge länge sedan, i form av Ada Lovelace, den enda "kända" person folk har relaterat mitt namn till.


Trots att Ada Lovelace är cool och man kan få nördcred för att heta Ada och känna till Lovelace, och trots att jag gillar namnet Ada, så funderar jag likväl faktiskt på att byta namn i samband med mitt juridiska könsbyte, någon gång i framtiden då det förhoppningsvis blir av. Jag vill helt enkelt inte att det ska vara några som helst tvivel vad min könsidentitet är när jag presenterar mig eller presenteras inför andra. Kanske är namnet inte så viktigt, after all - what's in a name, men just nu tänker jag mest att det vore så jävla skönt bara att vara tydlig åtminstone vad gäller namnet. Förhoppningsvis kommer jag inte ha behovet av att byta namn för tydlighetens skull i framtiden, förhoppningsvis kommer folk anta att jag är ciskvinna eller så kommer dom åtminstone uppfatta mig som så feminin att dom kommer fatta att jag definierar mig som kvinna. Å andra sidan - har man inte hört namnet Ada så är det bull i vilket fall som helst antar jag, och folk kommer fylla in the gaps för att hamna på något dom känner igen, vilket blir Adam.

(Alltså I don't even know, jag bara hittade bilden med texten... och klistrade in den här)

Vad finns det för vettiga namn-alternativ för mig då? The sky's the limit, men i slutändan finns det bara ett par namn som jag funderar på. Mitt fullständiga namn kommer vara någon slags kombination av några av följande namn:

Ada
Adelyn
Eva
Eirwyn
Willow
Avane Dawn

Mitt nick har länge varit Ava Avane Dawn och länge tänkte jag att det skulle vara mitt juridiska namn, där jag skulle presentera mig som något annat än Ava because that shit sounds awful på svenska och ganska awkward på engelska i Sverige. Men det är ju i princip Eva i vilket fall som helst, så då tänkte jag att det kunde bli Eva Avane Dawn. Eller rentav Ada Avane Dawn, men det klingar inte särskilt bra och så löser det ju inte problemet med att Ada är ett konstigt namn. Ja inte för att dom andra namnen bortsett från Eva är normala, men efternamn är ju en sak, liksom, och används mest på pappret. Så just nu lutar det mot "Eva Eirwyn Willow Avane Dawn" eller "Eva Eirwyn Avane Dawn", men då får jag ju inte med Willow och jag gillar ju Willow. Från Buffy, alltså. Fast nu var det i och för sig inte bara Willow på den bilden jag länkade till. Well, now you know why I like Willow so much, I guess. Det ska ju dock påpekas att Dawn inte är taget från Buffy's lillasyster då jag körde med Ava Avane Dawn långt innan jag hade sett Buffy och även om jag tycker att Dawn är en bra karaktär så är jag ju inte direkt förtjust i henne som person.

 
Funderar även på att göra "Avane Dawn" till "Avane-Dawn" så man fattar att det är ett efternamn, typ, men vet inte om that shit's gonna fly with dom på skatteverket eller PRV eller vart man nu vänder sig till (edit: nope, shit doesn't fly). Well, anyway, just throwing it out there, Eva, so you might as well smaka på det. Och tänk så många kändisar man kan relatera till med ett namn som Eva!


                                                

onsdag 22 juni 2016

Vecka 24 - massa rekord och sista deffen på väldigt länge

Deff påbörjad! Såhär ser min döva programmering ut:

Protein
4dl Whey (P120, C8, F8, 600kcal)
=P120, C8, F8, 600kcal
Fett
40g Rapsolja (F40, 350kcal)
=F40, 350kcal
Middag (1p)
67.5g Bönor/Linser (P13, C30, F1, 200kcal)
200g Grönsaker (P8, C6, 50kcal)
=P21, C36, F1, 250kcal
Basmat
80g/2dl Havregrynsgröt (P11, C40, F6, 275kcal)
80g/2dl Havregrynsgröt (P11, C40, F6, 275kcal)
150g Pasta (P15, C110, F2, 525kcal)
=P36, C250, F10, 1250kcal
=P178, C234, F60, 2375kcal

Den ser annorlunda ut jämfört med tidigare deffar. Mindre nyttig, antar jag. Består av mindre grönsaker och bönor och av mer pasta och vasslepulver. Vi får se hur det går och känns. Bara denna vecka kommer ha någorlunda mycket träningsvolym, medan de två veckorna efter det kommer vara pisslätta så min träning kommer inte påverkas av mitt dietande. Och ja, att skippa frukosten är guld värt för aptitreglering resten av dygnet. Har faktiskt prövat att få i mig några portioner vassle på fastande mage för att försäkra mig om att proteinsyntesen hålls igång, och det har inte påverkat min aptit vilket jag är glad för.

Veckans träningsklipp!






The grunting's coming along, som ni alla kan höra, först i marklyftet och sen i massa jäkla squats. Sen kommer lite incline becnhes, som en slags tyst hissmusik inför maxdagen, där jag misslyckades med både 135kg och 140kg böj, men lyckades med massa annat. Vad sägs om bänkpress 72.5kg och sedan 75kg? PR med 5kg, efter ett år av stillastående. Det här kan bero på tre saker som varit annorlunda dom senaste månaderna jämfört med förr: 1) bättre träningsprogram (tränar varje dag) 2) "bättre" teknik (lägger stången på bröstet snarare än sternum, trots att man "inte ska" göra på det sättet), och 3) har halverat bänkvolymen. Det är väl bara att keep going med det här då. Efter bänken kommer en mark på 167.5kg som ser ganska lätt ut vilket innebär att jag förväntar mig slå rekord på SM med 2.5kg eller 5kg. Efter marklyftet körde jag en bred squat på 120kg för att veta hur jag ska beräkna intensiteten när jag tränar, och detsamma gällde frontböjen på 100kg. I båda lyften kändes det som att jag kunde ta mer, särskilt med tanke på att jag var mitt inne i en träningscykel och redan har maxat en jäkla massa lyft. Överlag en jävligt bra vecka, alltså.

Min plan för den närmaste tiden är mest att stå lite bredare än supersupersmalt för att mer konsekvent nå godkänt djup på tävling. Måhända blir jag lite svagare, men ja, jag vill helst bara inte bomma på SM, vore ju jävla pinsamt. Som det ser ut nu tar jag förmodligen 125kg med sumoböj, 125kg med vanlig lowbar-böj, och runt 135kg med supersmal böj. Får se vad det blir med den nya smalböjen då, på träningen känns det bra i alla fall. Vad gäller marken så har jag tagit in fötterna ytterligare där och således flyttat min sticking point till lockout snarare än marken, som man kan se på videon då vikterna flyger upp. Sen var lockout inte så jobbigt som det ser ut, även om det ser väldigt stiff-leggigt ut. Well så länge jag gör framsteg så.


torsdag 16 juni 2016

Introducing - #thechain & #TSlayage



Here's how it is. You don't get a choice. /.../ The power, the shared memories, the truth. The unbeliavable truth. /.../ There's always a name. Lincoln. Hitler. Gandhi. The name can inspire terror, awe, sometimes great things. But there's millions of people go into making a name. People facing things they couldn't imagine they would. In the moments that matter, even our own names are just sounds people make to tell us apart. What we are isn't that. The real questions run deeper. Can I fight? Did I help? Did I do for my sisters? My comrades, children, slimy slug-clan... There is a chain between each and every one of us. And you either feel its tug, or you ignore it.

I finalen av säsong sju av Buffy The Vampire Slayer (BtVS) händer något magiskt - alla de kvinnor som var Potential Slayers blir faktiska Slayers. Det här är magiskt för att det är unprecedented i Buffys universum, where "into every generation a slayer is born". Det är även magiskt på ett sätt som kräver lite mer bakgrund om BtVS för att verkligen uppskatta, which means it's high time for some Buffy schoolin'.
 

I BtVS fanns det alltid en Slayer, en kvinna "who alone will wield the strength and skill to fight the vampires, demons, and the forces of darkness; to stop the spread of their evil and the swell of their number". Varje given stund fanns det även några potentiella Slayers, kvinnor som kunde aktiveras och bli Slayers när den rådande Slayern dog. För dö gjorde dom, Dräparna. Life expectancy = skit i pensionssparandet. Men helt ensam var inte en Slayer i sin kamp mot the forces of darkness då The Council som mostly bestod av konservativa stuffy old gubbar tog på sig rollen att styra över Slayers krafter och liv i tid och otid genom att tilldela dom "Watchers" som skulle lära Slayers vad som är rätt och fel. Om inte det vore nog så är själva skapandet av The Slayer Lineage en orgie i patriarkala energier.


Sineya (The Primitive/The First) var den första Slayern, och i fjärde säsongens final får vi reda på mer om hur hon kom till. Sineya togs av The Shadow Men (någon slags spirituell föregångare till och vad som sedan skulle bli The Council) mot hennes vilja, fastkedjades och fick en demon fjädrad till sitt väsen vilket gav henne de krafter som associeras med slayage. När hon till slut släpptes fri så ville hennes gamla community inte längre veta av henne, och hon tvingades till att slåss och leva ensam. The Shadow Men hade sett till att det enda som återstod för henne var "kampen mot ondskan" och att dom var de enda hon kunde vända sig till.


Buffy är annorlunda. Buffy har några tusen år av civilisation mellan sig själv och Sineya. Buffy har både första, andra och tredje vågens feminism som grund att bygga på. Och först och främst - Buffy har The Scoobies. Ja alltså hennes vänner, also known as the Slayerettes. Kärt barn har många namn, helt enkelt. I vilket fall så är Buffy inte kvinnan som låter sig gömmas undan resten av samhället när den första mensen kommer, eller kvinnan vars mens firas med påtvingat sexuellt umgänge. För Buffy innebär inte ensam att man är stark. För Buffy är idén att en stark kvinna måste hålla sina krafter hemliga absurd. The Council håller såklart inte med, men får snabbt börja anpassa sig efter Buffy's pure awesomeness - om The Council är föräldern så är Buffy after all en bångstyrig tonåring som kommer smita ut genom fönstret för att döda (eller knulla) vampyrer om nätterna oberoende av vad föräldern säger. Och hon kommer göra det på ett sätt som gör att The Council förstår att det är dom som är beroende av henne och inte tvärtom och att det därför är hon som har rätt att ställa krav och inte dom.


Sineya hade hjärntvättats till att tro att "The Slayer does not walk in this world", att hon var farlig och dålig för sina medmänniskor och att hennes krafter var exotiska och därmed skulle mystifieras och bannlysas. Men Buffy vet att varje transcendental kraft har en materiell, immanent aspekt och att det enda sättet att förankra den är genom sitt community, att förlänga the chain till att innefatta fler än "de utvalda" och de som anser sig vara utvalda för att styra över de utvalda. I sin drömkonversation med Sineya she makes damn sure att både hon och vi vet om det:

"I walk. I talk. I shop. I sneeze. I'm gonna be a fireman when the floods roll back. There's trees in the desert since you moved out, and I don't sleep on a bed of bones. Now give me back my friends."

Med detta statement slutar Buffy må dåligt över vart hennes krafter kommer ifrån och all den ondska som finns i den chain hon själv tillhör. Buffy har där och då flyttat in i sin egen kropp, har come to town och tagit med sig sina vänner, sin alternativa chain, sitt eget meningsskapande, sitt eget symbolspråk, sitt eget tolkningsföreträde. I sista avsnittet av säsong 7, "Chosen", tar Buffy och hennes vänner den patriarkala grund som ligger i alla deras historia och gör ännu mer mash av den.


Med hjälp av the power of research lyckades The Scooby Gang i slutet av sjunde säsongen unearth både ett ancient vapen (en lie som ser ut som en yxa) som var menat för Slayers, och den grupp av kvinnor - The Guardians - som vaktade detta vapen.


The Guardians skrevs det knappt något om trots att de hade funnits nästan lika länge som The Council, och detta för att de var för farliga för att tillåtas existera. Istället lät de skapa det vapen de visste skulle komma till användning någon gång, och höll sig själva och vapnet hemligt från The Council och omvärlden. Vapnet skapades för att förinta de återstående Old Ones*, men Buffy one-uppade det ursprungliga syftet och använde vapnet för att mota bort The First Evil (som är äldre än både the gamla stuffy gubbarna i The Council OCH The Old Ones). Det gör hon genom att låta the Scoobies använda vapnet för att aktivera alla potentiella Slayers i världen, en armé stark nog att stoppa The First Evil.


Åter igen gör Buffy upp med sitt arv, och även denna gång gör hon det genom att dela med sig av både makt och ansvar. Den enda vägen framåt är tillsammans. The chain realiseras där och då när alla potentiella Slayers plötsligt blir Slayers, blir medvetna om sitt deltagande i historien, förstår sin kraft och tar sitt ansvar, inser deras roll i den gemensamma kampen - tar sin plats in sin egen great chain of being.

 "Buffy not just shared power but created it. Gave this world a new breed. A new evolution."

Nu är "alla" Chosen Ones och Buffy behöver inte dö för att någon annan ska få de krafter hon har - förändringen är en andra gradens förändring, en så kallad game changer, vilket innebär att slayermakten inte längre är ett nollsummespel och den feministiska kampen kan ta ytterligare ett kvalitativt kliv framåt.


Men ja, alla är ju inte riktigt Chosen Ones. Alla har inte en mystisk koppling till Slayerarvet och den lie som The Guardians skapade, och detta för att bara de som var potentiella Slayers innan sjunde säsongens final blev faktiska Slayers - resten får vara plain old Scoobies. Fast de kanske är lika mycket Chosen Ones, så länge de faktiskt är en del av lösningen och inte problemet? When duty calls, you don't exactly get to screen utan man låter alla som vill hjälpa till just hjälpa till.


Alla kan bidra med sin egen brand of Slayage, liksom. Vilket för in oss på den andra hashtagen jag tänkte introducera idag - #TSlayage. Slayerdom är en brand i bemärkelsen att det är en produkt - av naturen, av sociala strukturer, av historia. Det är också en produkt i bemärkelsen att man kan välja att inte hänga upp sig på den och skapa sig något eget istället. För vilka är det som kallas till att bli Slayers egentligen? En liten andel kvinnor. Men vilka kvinnor, exakt? Transkvinnor? Är det rimligt?


Kanske hade jag som transkvinna inte blivit kallad som Slayer av de högre makter som bestämmer the lineage av Slayers. Dräparens patriarkala historik hade kanske visat sitt ugly face även vad gäller synen på transkvinnor. Men innan jag går in på det så skulle jag vilja dyka ner i en scen från Neil Gaimans The Sandman.


I The Sandman: A Game of You finns en pre-op transkvinna by the name of Wanda. Hennes kvinnlighet erkänns inte av personifikationen av Månen, en personifikation som är kvinnligt kodad och enbart låter kvinnor resa på hennes Väg. Bakgrunden är att häxan Thessaly gör en drawing down the moon-ritual, varpå hon, Hazel, och Foxglove far iväg till "The Land" för att hjälpa Barbie (don't ask - read). Men Wanda får inte följa med av någon anledning, och vi får egentligen inget svar på varför. En kritikers kommentar till detta back in the day var att "the dominant ideology is not socially constructed but is rather enforced by the transcendental order of nature"**. Som att det faktum att Månen inte erkände Wanda som kvinna skulle ha någon bearing på Neil Gaimans syn på transsexualism, ta bort trans cred från The Sandman som litterärt verk. Neil Gaiman svarade på denna kritik i The Sandman Companion, och det lät såhär: "I was actually always with Wanda on that score. Yes, the gods have their points of view; but in Sandman, those have no more validity than the points of view of anyone else, even that of the humblest characters". Med andra ord kunde Wanda ställt sig upp och sagt åt Månen att


Personifikation av Månen må ha sina idéer om vad en kvinna eller vad en måne är, men det hindrar inte andra från att ha idéer som utmanar dessa. Jag minns att jag fick tårar i ögonen när jag läste Gaimans respons. Sen började jag såklart intellektualisera - månen är hegemonin, den härskande ideologin, den normativa majoriteten, osv***, och vi blir inte starka genom att buy into the shit they're peddling, genom att låta oss köpas genom pinkwashing eller försöka framställa oss som precis som alla andra. Vi blir starka genom att stå på oss och hitta våra egna Vägar, skapa våra egna symboler, länka samman på de sätt vi vill. That much I know from BtVS, liksom. So fuck Slayerdom om dom inte skulle vilja ha mig. Jag menar Xander räddade världen från Dark Willow trots att han inte har några slaying superkrafter, annat än the power of words, medmänsklighet och förlåtelse.


Faktum är att jag sitter och spekulerar kring något som aldrig någonsin kommer hända. Faktum är att jag kan både tycka det är skitcoolt med Slayerdom och samtidigt vifta bort det just för att det är fiktion, och för att oberoende av vad hegemonin säger så kan jag säga emot den, skrika, rentav. Jag kan hitta lugnet i den starka rösten inom mig som säger att jag hade varit en jävligt bra Slayer om tillfället hade getts.


Därför tänker jag fortsätta tänka mig själv som en potential, som ren potential, och därför har jag skrivit det här inlägget. Genom att lägga ett T framför slayage och hashtagga #TSlayage så skriker jag ut min och vår kampsång - TransSexuella har lika mycket potential och ansvar som ciskvinnor för vår värld och vi är både en del av #thechain och av kampen som den innebär. För som Billy (!) the "Vampire Slayer" säger - "the best way to fight back is to remember you are not fighting alone, even when it seems you are". There is power in numbers, and in remembering those numbers, liksom.


Nuff said -






__________

*I BtVS var inte jorden ett paradis innan mänskligheten kom utan var fylld av otänkbara varelser, The Old Ones, med enorm potential för ondska. I BtVS finns det ingen romantisering av det förgångna.

** The Sandman Companion s.121, Hy Bender

*** Verklighet är på ett sätt det som inte finns, det som drar sig undan all signifikation. Verklighet är den grund man står på och därmed inte kan se. Verklighet är det som finns innan ett intellektuellt förhållningssätt är möjligt jämte det "Verkliga" objektet. I själva verket är Verklighet inte ens ett objekt för en, för när vare sig identifikation eller signifikation är möjlig återstår enbart internalisering och ritualisering. Då Verkligheten inte kan definieras annat än genom handling, så är Verkligheten mystisk. Medan metafysiska entiteter kan definieras, så kan mystiska det inte, annat än retroaktivt och objektivt. Metafysiska väsen har manifestationer medan mystiska väsen helt enkelt manifesteras. Man styr inte över Verkligheten utan styrs genom den.

En sak som är intressant med Verkligheten är att den ibland gör ett spontant och emergent hopp till att bli ett metafysiskt objekt, och när separation mellan en själv och Verkligheten väl har skett så uppstår möjligheten att definiera Verkligheten. Möjligheten att se diskrepanser mellan vad som har blivit verkligheten och en själv kan plötsligt äga rum. Och när väl Verkligheten har blivit verklighet så sker inte längre internaliserad ritualisering, utan formen för ideologiskt och religiöst handlande blir ritualer och dyrkan. När detta väl har skett så kan man även se att möjligheten att ge uttryck och namn åt potentiella frustrationer har skapats. Med detta inser man att det med möjligheten till dyrkan kommer en möjlighet att hitta fel i verkligheten - även om den är gudomlig. Man kanske börjar fråga sig ifall verkligheten i själva verket inte är det enda gudomliga som finns, att det kanske inte bara är saker utanför en själv som transcenderar det konkreta och temporära, utan att det rentav kanske är själva förnimmandet i sig självt som är gudomligt. I fröet till avgudan finns därmed även dess mörka tvilling rebellen, och när rebellen väl har gett sig in i leken, då är allt möjligt...

tisdag 14 juni 2016

Vecka 23 och different kind of fuskgains

Ok, så jag har fuskat liiitegrann. Jag har inte hållit mig till the designated 3700kcal/dagen utan oftast käkat något mer, för att jag varit hungrig, för att jag tröstätit, osv, eller ja, mest för att jag varit hungrig och tröstätit faktiskt. Och har använt mat som ett försök att dämpa ångest. Well, it kinda works, matkoma, you know, so no judging! Men trots att jag käkat kanske 4100kcal om dagen så vägde jag 63kg på morgonen idag, och detta efter att ha käkat 4 portioner havegrynsgröt på kvällen innan jag la mig. Likväl är det ganska läskigt att se 65kg stå på vågen på kvällen. Fortfarande känns det konstigt. Kanske svårt att relatera till, men tydligen har det där att väga runt 50kg varit en stor del av min självbild. Det är ju inte som att jag försökte väga lite, men det blev ändå något jag var stolt över antar jag. Det var nog ganska dubbelt - något att vara stolt över för att jag skämdes lite för det. Att vara spinkig liksom. Och nu är det läskigt att det står 65kg på vägen, samtidigt som det är roligt att väga mer än barndomsvännen som hela tiden går i tankar på att bulka men inte riktigt tar tag i det.


Förutom mat och skit så har jag mest reagerat på att volymen varit så himla liten förra veckan. Och den var ju inte liten, liksom, snarare precis så stor som den alltid varit tidigare när den varit som mest, men det känns bara så annorlunda när jag tränar sju gånger i veckan jämfört med fyra eller fem. Imorgon ska jag maxa, och då har jag sänkt volymen ytterligare i helgen och skippat assistansövningarna denna vecka helt och hållet. Likväl har jag lyckats få min ankel att ömma, och jag vet inte riktigt varför. Det gjorde ont efter min tidningsbärarrunda för en vecka sedan, mest i den vänstra ankeln då, men smärtan har inte försvunnit efter det, och för nån dag sedan bestämde jag mig för att stretcha och massera skiten vilket bara gjort att smärtan blivit större. Kanske har inte mina tunga böj-utgångar hjälpt direkt. Och all böj-volym överhuvudtaget. Nå, jag har i alla fall börjat käka antiinflammatoriskt och har även bandagerat för att ge ökat stöd i vardagen då jag får ont när jag svänger för häftigt och för att jag överlag har ganska så häftiga rörelser/är absent-minded vilket innebär att jag kommer göra rörelser som gör ont trots att dom gör ont helt enkelt för att jag inte tänker på det. Kroppens egen re-conditioning - fail.


Onward till veckans träningsklipp!


Right off the bat kan ni höra mina försök att låta som Isabella von Weissenberg. Det har gått bra, om än gjort lite ont i halsen. Behöver nog lära mig sjunga och prata OCH skrika med magstöd alltså. Sen går vi vidare till en bänkpress som låter mer som en underwhelming orgasm, för att återgå till den tysta och lätta good morningen. Then this idiot is back at it again, med mer grymtande. Ooh, ooh, Volbeat i bakgrunden! Efter det har vi en squat som inte är tillräckligt djup, följt av superhorisontella pulldowns och lite mer underwhelming orgasmer. Sen är det ännu mer questionable depth (vafan är det som händer?), några squats med bra djup, och sedan en icke-squat utan djup överhuvudtaget i form av 200kg utgång. Det var tungt, men inte lika heavy som att marka och slå i golvet så hårt att kameran flyttar på sig och slutar filma en.

That's all for this week!

torsdag 9 juni 2016

Träningsmusik


Ibland lyssnar jag på musik. Ok, oftast lyssnar jag på musik. Spelar ingen roll om jag är framför datorn, i sängen, på golvet (it happens), på cykeln, i gymmet, i trapporna - där jag är finns även musiken. För musik är och har alltid varit en stor del av mitt liv. I och med att jag ofta tränar på dagen då det inte är särskilt mycket andra människor på gymmet, så får jag oftast välja vilken slags musik som ska spelas på. Which I do. Sometimes I even dance.


But that's neither here nor there. After all, alla låtar jag vill dansa till kräver två väggar nära varandra, som typ inte i ett gym, utan typ i en hiss.


No, wait, that's not what I meant! Mer typ sexigt på riktigt.


Heja Sverige! Eller något. Fast å andra sidan är det enda svenska bandet jag lyssnat på en hel del när jag tränat Cult of Luna.


Det blir en del mangel på gymmet faktiskt, fast i form av sludge/hardcore/post-metal mer än neo metal eller dödsmetal som jag tycker mig höra ofta i styrkelyftssammanhang. Det jag gillar med den här sortens mangel är att det inte är konstant mangel utan även lite tystare dark ambient-partier då och då.


Men ja sån musik lyssnar jag mest på när jag är ensam och går in i mig själv, lyfter, läser böcker, tindrar, osv. Annars försöker jag köra just någon slags neo metal i form av Avenged Sevenfold eller melodisk döds i form av Arch Enemy. Mer "mangel" får ni i alla fall här i form av Isis, som har lite mer post metal-element i sig än Cult of Luna.

 

Slutligen på mangelfronten har vi Neurosis som jag fastnat för rejält, både i och utanför gymmet.



Innan vi lämnar metal har vi två band till att nämna, nämligen black/folk metal-bandet Drudkh, och danska heavy metal-bandet Volbeat.



Now to something completely different - chillwave witch house.


Lite mer dreamy synthpop for ya, brought to you by courtesy of CHVRCHES.



När metal och elektronisk musik inte funkar så tar jag fram lite varmare musik i form av soul, blues,  dub eller R&B. Den sortens musik gillar jag att lyssna på när jag är färdig med knäböjen eller marklyften och ska köra bänk och assistans. Då blir det Muddy Waters, Roots Manuva, Ansiktet, 10 feet Ganja Plant, The Blind Boys Of Alabama och dylikt. Ibland blir det t om lite DMX eller annan hiphop, men oftast inte. Här är några samplers i alla fall



Sen har vi årets tänkta sommarplåga som jag blir hella glad av. :D Det är såklart Justin Timberlakes nya och när jag hör den så känner jag mig som Groot 2.0 i slutet av Guardians of the Galaxy.

tisdag 7 juni 2016

Mest visade inlägg på bloggen

Det är värt att nämna att de två mest visade inläggen på min blogg, de enda inläggen som har tresiffrigt antal visningar, är "Snusk" och "Introducing - #doihaveboobsnow". You lovely little perverts, you.

Vecka 22 och den tyngsta (men inte subjektivt jobbigaste) styrkelyftsveckan någonsin


Nu är den över, veckan där jag lyfte ungefär 30000kg räknat i working sets (70%+), även om det  blev en del knäböj på 65% och deficit deadlifts (även dessa under 70% av mitt tävlingsmax i mark) som jag räknar till den totala vikten working sets lyft. Jag ändrade om en grej jag funderat på att ändra på ett tag nu i programmet, nämligen att byta ut boxmarken mot partial reps upp till knäna, vilket nog är bättre spenderad tid för mig som lyfter sumo och har sticking point vid botten av lyftet. Kommer försöka köra hälften av mina marklyft på 10% högre intensitet än vad programmet säger fast då upp till knäna från och med nu. Ja alltså när det står 70-80%1RM då, inte när det står 90% för då skulle jag plötsligt bli tvungen att maxa for reps vilket ju inte går. Förr när jag bara körde marklyft en gång i veckan så ville jag få in så mycket teknik i mitt tävlingslyft som jag bara kunde, men nu när jag kör marklyft tre gånger i veckan och det blir mycket mer volym så känner jag att jag får in tillräckligt mycket teknikträning på tävlingsmarken för att kunna rationalisera att spendera en significant del av mitt markande med att finslipa början på lyftet snarare än hela rörelsen. Detta innebär att söndagen kommer bli ett jävla as vad gäller marklyft då jag blir tvungen att köra 14 reps på 80%1RM och 12 reps på 90%1RM:

1RM  Reps  KG
50%    4       83
60%    4       99
70%    10    116
80%    14    132
90%    12    149
60%    4      99

Fuck me sideways. Men ja, förra söndagen tog jag ju nästan femtio reps knä-marklyft på <70%, varav 14 av dessa var på 85%, så det ska nog gå bra ändå. För även om vecka 22 var den tyngsta styrkelyftsveckan jag varit med om, med tvåtimmars-pass på gymmet varje dag, så var den inte i närheten av så jobbig som mina vanliga träningsveckor var när jag tränade crossfit och intervallpass fem gånger i veckan. Jag mådde ju verkligen piss efter många av dom passen och kände mig helt slutkörd dagen efter, något jag inte känt en endaste gång denna vecka. Detta beror på att jag tar det mycket lugnare med träningen tempomässigt nuförtiden (inga jävla 100kg marklyft 100 gånger på 25 minuter) och på att jag inte har någon praktik eller jobb som jag sliter ut mig på som jag gjorde förr. Det gör verkligen väldigt stor skillnad för mitt generella mående och för min förmåga att orka med träning. Tyvärr, för det innebär ju att jag förmodligen aldrig kommer kunna träna såhär igen och må så bra som jag gör för tillfället. Which means I'm just gonna njuta av det så länge det varar. Ska bli spännande att se vad som händer när jag delar ut tidningar varje natt efter SM, om jag kommer palla av att träna lika mycket även när jag kör ett intervallpass i trapporna varje natt. Det blir ju typ som två pass varje dag då ju, även om det ena av dom är på natten och är mer cardio än styrka. Får lite rövträning där också antar jag, då jag ju springer två trappsteg åt gången (ja inte neråt då).


Veckans träningsklipp!


Först ut är två reps på 104kg, och ja, numera använder jag sleeves till alla mina böj. Vafan andra gör det ju så nu gör jag det också. Man ska väl simulera tävlingslyft så mycket man bara kan i de flesta fall, tänker jag. Sedan är det några partials på 132kg där jag försöker få in grymtande, ett projekt jag påbörjat och tänkt utveckla. För visst spänner man bålen lite extra om man andas ut på något sätt under lyftet, och visst är det lite coolare att grymta än att hissa. Then we're back at it med 140kg. Sedan är det en femma på 80kg (65%) vilket är fruktansvärt ovanligt för mig då jag aldrig kör fler än 3-4 reps på working sets, men tja, strictly sett så är 65% inte ett working set utan mer speed work, so there you go. Jag behöver dock påminna mig inför varje set att behandla även dessa reps som om de vore tävlingslyft och inte ta flera reps i ett andetag, något ni ser mig misslyckas med ganska rejält i just det här klippet där jag bara tågar på. Efter tågandet kommer en tvåa på 110kg, och sen lite avslappnade rollouts, som blivit min främsta core-övning tillsammans med front squats. So much better för styrkelyft än att planka i en minut eller tre, tror jag. Speaking of the devil, härnäst kommer front squats på 65kg. Kör dom utan skor nuförtiden för att det ska bli ännu svårare för magen. Efter dom kommer lite overhead-work, och veckan (i alla fall enligt det här klippet) avslutas med MORTAL KOMBAT!!!! It's all about testing your might, grasshoppers.


Vad gäller det här med vikt och mat så står jag på vågen och ser att jag väger 62.6kg så det verkar ta mig fan nästan som att jag gått ner i vikt av att käka 3700kcal/dagen. Kan ju också vara så att jag tränat hårt varje dag och varit aktiv överlag som gjort att jag förbränt mer kalorier än vanligt. Alltså som idag - sprang med tidningar under natten, vaknade och gick och träna, cyklade iväg och spelade lite volleyboll, och cyklade sedan till stranden och hjälpte till med Olympic Day. Men det känns bra i alla fall, och detta trots att jag faktiskt är lite förkyld. Äter numera även bara en middag om dagen (dvs måltid med grönsaker) och resten av grejerna jag äter är i princip basmat (pasta, ris och gröt) så vi får se vad som händer med mina vitaminnivåer men kroppen och knoppen mår ju bra när jag äter saker som inte är så svåra att smälta. So much less matkoma, trots forskning som visar att det är kolhydrater som ger matkoma och inte mat som är svårsmält. Well, I've stopped caring about science pretty much när det kommer till saker där min personliga erfarenhet säger mig nånting annat än det forskningen gör.

torsdag 2 juni 2016

Training Principles (ENGLISH)


Ok, så jag skrev större delen av det här inlägget innan jag kom fram till att bloggen skulle vara på svenska, varpå inlägget nedanför är på engelska. Detta är även anledningen till att syskoninlägget Inspired by - How To Think About Exercise (Damon Young) (ENGLISH) är på engelska. Måhända var det rätt beslut att ha bloggen på svenska av den enkla anledningen att jag blir så all over the place på engelska, so very punny, och därmed även so very alienating för andra, so very writing stuff for myself. För när jag skriver för mig själv så skriver jag på engelska, och när jag skriver på svenska så gör jag det primärt för en publik larger than one, varpå my writing Swedish har blivit mycket mer ordnad än my writing English. Men idag får ni helt enkelt stå ut.

§1 Chase numbers, not pain
1.1 When you're at it, chase skirts. And don't forget to wear them, as well. PS: Chasing pain while in the process of chasing skirts is OK. Pain sharpens the senses, makes you go all tingly, reminds you of what liberty looks like, reminds you of the poisons we pick and, in picking, consecrate. As in - Is this what I want, and how willing am I to suffer for it? Pain in this sense is a test of value, sharpening our perception of what is worthwhile and what we are willing to sacrifice to get it*. Exercising ones skirt-chasing abilities, precicely because of its discomfort, is a touchstone for an emancipated existence.
1.2 When I come to think of it, chasing numbers isn't the way to go. At least not exclusively. I mean you can only do your best, and trying to set the weight you want to lift at the end of the year at the beginning of the year is probably not as productive as focusing on the how of your achieving said result at the end of the year.

§2 The person who squats the most weight when they die, wins
2.1 I'm in it for the long (U-)haul (syndrome).
2.2 Dying while squatting doesn't count as a win.

§3 Always improve
3.1 That doesn't really make sense, does it? One can have a principle of going through with one's commitments, but one can't really control the outcome of those commitments (see §1.2). And let's not forget that stepping back is part of improvement. Knowing that, we can at least always improve our wisdom.
3.2 One cannot not improve (do not see §3.1). In recognizing this ultimate truth, we shall know ourselves.

§4 Satisfice instead of optimize
4.1 The perfect is the enemy of the good. Through decision-making and goal setting one goes through the motions, one step at a time (see §1.2).
4.2 In satisficing, you make room for the process, and hopefully stay more or less injury free (see §2). Ultimately, is is not for you to decide what you should be able to lift -  that is up to Brodin and the Iron Spirit.

§5 Believe in yourself
5.1 Go beyond dogma, put things to the test, and be confident in your ability to decide what's best for you. Give yourself permission to shine.
5.2 Pride is a sign of existential responsibility. We do not attend less to the divine or The Great Work when we derive pleasure from ourselves and our swollen muscles and shiny, wet skin, than when we attend to forces beyond and above us. In making ourselves a source of beauty and joy, it is not sin but virtue we have accomplished. We may be Sisyphus, toiling under forces greater than ourselves, but we are also the rock which Sisyphus rolls, the very force greater than ourselves**. And though the rock never reaches the summit, we take pride in our rolling it and our All-Spotting it - one must imagine Sisyphus happy. And what is the prize for this eternal toiling? A greater yet capacity to strive, and a greater yet capacity to feel pride and be humble about ones striving and accomplishments. Because if nothing we do matters, then all that matters is what we do.



§§§



* How To Think About Exercise, Damon Young

**Did I ever tell you the story about the footsteps in the sand and there are two sets of footsteps together, because some of them are God's except there aren't always two of them. And the woman says to God, where were you when I was in trouble? And he says, that was me carrying you...
– Zelda, The Sandman: Kindly Ones

Inspired by - How To Think About Exercise (Damon Young) (ENGLISH)

Bodies are not present-at-hand tools, requiring tinkering upon malfunction. Bodies are inherently us. We are not minds servicing bodies, nor are the bodies servicing our minds. We are not creatures torn between frail flesh and eternal spirit - both are eternal and perishable.

§

Virtue is a combination of habit, desire and rationality. Virtue is neither solely mental nor solely physical - it requires action, desire, thought and will. It requires phronesis, or "practical wisdom". In practicing virtue, we are hopefully doing so while overcoming Cartesian dualisms. Exercising, whether we think of it as mental or physical, is in our best moments a commitment to wholeness, where each part informs the other parts to reach higher levels still.

§

To live a good life, stories have to be pulled together as wholes. This is why we need virtues of integrity and constancy. Integrity is achieved in changing cirumstances, constance over changing times. Both character traits are tendencies toward wholeness, virtues of consistence which pull our stories together and create our personal narratives.

§

The ambition toward wholeness is not one of scale, but of scope: enrolling more of our humanity into our practice/exercise. Working out isn't solely a commandment, and it isn't solely something for itself or something done to prepare us for the world outside of the gym. Working out is something both within and outside the usual confines of our lives away from the gym. It is somethng braided into the sometimes fraying strings of outside life. In a sense, it is like the relationship between mind and body - we are defined by neither, but by their intimate congress. Working out is what we bring into the gym, and what we take with us from there. It is also what stays in there, and what just happens there and has neither time nor place, no staying power nor ability to be taken with upon exiting. Working out is both just do it and just become it. It is also the bliss beyond any distinctions we might think of to categorize, analyze and compartmentalize.

onsdag 1 juni 2016

Vecka 21 och Mission: SM

Förra veckan började jag med att kolla av hur mycket mina 1RM är nuförtiden i High Bar Squat, Conventional Low Bar Squat och Conventional Deadlift. Detta för att kunna beräkna träningsintensitet för dessa övningar exakt snarare än att höfta eller utgå från mina max i Sumo Deadlift och Narrow Stance Low Bar Squat. Resultateten blev as follows:

140kg Conventional Deadlift
122.5kg Conventional Low Bar Squat
115kg High Bar Squat

Jag blev förvånad över hur dåligt mitt konventionella marklyft var, men positivt överraskad över hur mycket jag tog i den vanliga styrkelyftsböjen, och att det kändes som att jag hade mer i mig. High Bar, tja, trodde väl den låg på 110-112.5kg och jag tog 115kg men fasiken där fanns det nog inte mycket mer att hämta. Hade jag varit tävlingsfräsch hade jag säkert tagit 2.5-5kg mer i alla tre lyften såklart, så jag har tänkt beräkna mig max utifrån den tanken och börja köra med knävärmare på träningen för att få det lilla extra stöd som krävs särskilt i high bar ass-to-grass squats och för att känna mig lite säkrare i det way below parallel-djupet jag satsar på med Conventional Low Bar Squat.


I klippet ser vi mig värma upp conventional high bar med 100kg, sedan med 115kg, och slutligen maxa med 122.5kg. Efter det är det 100kg med high bar följt av max på 115kg. Sen är det 140kg mark, och ett försök på 145kg som var helt lönlöst. Efter det är det lite vanlig träning med böjtreor på 104kg, decline deadlifts, good mornings, vanlig mark, step-outs på 120kg (har kört på 140kg sedan dess, och fokuserat på att faktiskt gå ut med vikten som vore det en tävling), en bänk hold, wide squats på 65kg, lite bänk på 53kg, och slutligen narrow squats från en ovanlig vinkel.

Bortsett från allt detta så har jag inte stretchat något alls typ denna vecka förutom när jag känt för det, och jag har tänkt köra så ett tag för att se om det faktiskt gör någon skillnad. Det är ju så jävla jobbigt att stretcha och jag har undrat om jag verkligen behöver stretcha generellt sätt. Om jag sedan behöver tänja någon muskel av någon specifik anledning så ska jag försöka pinpointa vilken specifikt med tiden och stretcha just den istället för att stretcha bara för att. Jag har även sovit en jävla massa, åtta timmar om dagen faktiskt, och jag vet inte om det beror på den ökade träningsvolymen, det faktum att jag börjat skippa frukost eller ökat östrogen-dosen. Men det är inte bara av godo dock, för jag har varit mer trött också, och det är alltid satans jobbigt att ha en sån där tröttvecka. Well träningen fortsätter så jag tänkte minska östrogendosen. Hade hoppats på att inte kallsvettas om jag ökade dosen trots min läkares rekommendation om att inte göra det, och det gick faktiskt en vecka utan avbruten sömn pga kallsvettningar, men efter en vecka hade jag en episod igen varpå motivationen att experimentera utan läkares ordination minskade. Oh well. Om jag nu kommer käka frukost och ta ordinerad östrogendos så får vi se vad veckans superintensitet kommer göra med min kropp och om jag fortsätter vara trött som fan.

Jag har även ändrat om i assistansövningarna igen:

ASSISTANSÖVNINGAR       
Böj 1/3/6
Mark 2/5
Bänk 4/7
Rygg 1/3/5
Core 2/4/6
Rotator cuffs 3/5/7

Och nästa vecka ska jag såklart ändra om igen! :P Fast inte så mycket som det ser ut egentligen då det mest handlar om att kategorisera saker lite annorlunda. Men extra mycket core ska det ju bli är tanken:

Böj 4
Mark 7
Core 1/3/4/5/7
Rygg 1/2/5
Bänk 3/6
Hamstrings 2/6
Rotator cuffs 3/5/7


SM då? Nu har listorna för deltagarna släppts, så då har jag göttat mig i att sitta och jämföra folk till höger och vänster, och med mig själv specifikt. Här är de som kommer tävla i Herrar 59kg, och så deras resultat från tidigare tävlingar:

                                        BÖJ      BÄNK     MARK    TOTAL
Martin Arvidsson 65kg  162,50   122,50     200,00     485,00
Martin Arvidsson 59kg  152,50   110,00     190,00     452,50  
Kee Yoon Yeom             152,50   110,00     210,00     472,50
Christoffer Ackelman    117,50    95,50      165,00     378,00
Ada Knitter                    130,00    70,00      165,00     365,00
Michael Edeskans          105,00    90,00      125,00     320,00   

Det verkar som att jag kommer hamna på en fjärde plats helt enkelt, om inte Ackelman tabbar sig rejält eller någon skadar sig. Jag kommer nog bestämma mina vikter utefter hur det går för Ackelman och resten för att se till att jag maximerar mina chanser att hamna på prispallen. Om jag kommer uppfatta det som bortom min reach så kommer jag väl satsa på att tävlingspersa med 2.5kg i alla tre lyft. Hur Edeskans kvalificerade till SM med dom siffrorna förstår jag för övrigt inte men det visar sig väl.

Bortsett från att lyfta tungt och hoppas på bronsmedalj så har jag även andra saker jag tänkt pyssla med på SM. Fördelen är ju att jag kommer lyfta på lördagen och därför kommer kunna festa på lördagen, söndagen och måndagen beroende på hur länge jag stannar. It helps när man vill lära känna folk, tänker jag, så vin kommer följa med på resan, för lära känna folk vill jag ju. Är besviken över att Isabella von Weissenberg inte verkar vara med på SM dock, vilket förvisso är förståeligt om man har VM bara månaden därpå. Ovanpå att träffa folk och snacka styrkelyft och titta på styrkelyft och alkohola styrkelyft (ok kanske inte den kombon just) så har jag ju även planer på att åtminstone skaka hand med personer som förhoppningsvis snart börjar diskutera möjligheten för transkvinnor att tävla som kvinnor i styrkelyft och även kommer kunna ta beslut om det till min fördel. Typ ordföranden och såna skrämmande auktoritetsfigurer som jag får blinka lite extra med ögonfransarna inför helt enkelt. 

På det stora hela är ett delmål med SM att påbörja eller snarare fortsätta en process som ska resultera i att jag kommer kunna tävla som kvinna i styrkelyft och även kunna känna mig bekväm med att göra det, saker som kräver både formella beslut men även att jag som transperson faktiskt visar upp mig så andra ser att jag finns och blir mer benägna att ta tag i frågan. Sen skulle jag ju behöva känna att andra upplever mig som kvinna för att jag skulle känna mig bekväm med att tävla som kvinna, vilket är varför jag stundvis gått i tankar om att inte vara med på SM överhuvudtaget typ de närmaste två åren för att det första intrycket av mig som andra då får inte kommer vara optimalt då jag hoppas att min feminisering har blivit större om just ett år eller två. Men ja. Det kliar i fingrarna likväl och satan jag är så bra på att vänta på att leva ändå så nånstans får man väl vara lite mindre än optimal och bara satsa för fan.

Det är mycket som handlar om att få folk att se mig som kvinna these days. Könsutredaren. Styrkelyftsvärlden. Dom jag dejtar. Fan, typ alla egentligen. Första seriespelen tog jag av min t-shirt när jag markade (man måste ha t-shirt på sig under trikån i de andra lyften, men som herre får man ta av sig tishan när man markar) men på förra seriespelen tog det emot och jag bestämde mig för att inte ta av mig tröjan. För visst är det lockande och något primalt i att ta av sig kläder överlag. Typ ett sätt att säga att nu är det fan allvar. Beast Mode. Och det funkar när jag har sport-bh på mig under tröjan, men när det bara är en trikå kvar så ser jag mer manlig ut, något jag inte alls var bekväm med under andra seriespelen. Jag är bekväm med att folk uppfattar mig som kvinna, och om jag då vill vara bekväm i mitt sociala kön så behöver jag förändra folks perception av mig, eller skapa ett intryck hos dom som får dom att köna mig som kvinna. En av höjdpunkterna under andra seriespelen var ju faktiskt när en person undrade om viktklasserna, med vilket hen menade damernas viktklasser då hen  inte hade koll å dom. Då fick jag förklara att jag tävlade som herre och inte hade särskilt bra koll på kvinnornas viktklasser. Nu vet jag ju inte ifall personen ifråga mest gjorde vissa antaganden om mig utifrån hur hen tänker att man ska bemöta transpersoner eller om det var så att hen könade mig som ciskvinna, men det var likväl dagens enda könande av mig som kvinna så det blir något jag minns och tar med mig. För om folk inte ser mig som kvinna så är the second best thing att de åtminstone förstår eller könar mig som transkvinna.
                                       
För övrigt så väger jag nästan 63kg igen och har alltså gått upp två kilo på två veckor. Herregud. Så nu ska jag börja räkna kalorier igen och se vad som händer om jag käkar runt 3700kcal om dagen, varken mer eller mindre.