söndag 20 maj 2018

Bröströst+talarröst=sant?


 

Det här med speaking voice är väldigt spännande. Alltså jag pratar ju förhållandevis lågt, typ F2-B2, där jag läste att normen för män är runt C3, vilket innebär att jag verkar prata i lägre tonläge än genomsnittsmannen (särskilt när jag börjar knarra), men ibland så går jag lite högre upp i pitch, och gör min röst ljusare genom att prata mer "i masken" och i huvudet, vilket har väckt lite tankar hos mig. Ibland när jag sjungit mycket i huvudröst och mår bra och har gott om energi, så kan jag nämligen finna det rentav ansträngande att prata så som jag brukar prata, för att jag då upplever att mitt vanliga sätt att prata gör mig lätt andfådd för att luften bara åker ur mig. Detta att det känns som att det krävs en massa luft för att "brumma där nere" i kombination med att högre toner kräver just mindre luftflöde får mig att tänka att det är väldigt oekonomiskt att tala i bröstklang, which makes sense considering att bröströsten är den röst man använder för att skrika och ropa och tjoa och tjimma (och som jag, med gott om stöd, använder för att försöka kommunicera verbalt med när jag är på klubb, fast tanken slår mig att det måhända är ett feltänk då jag lätt blir trött i rösten och hes efter en utekväll, och kanske snarare borde försöka använda mer huvudröst och twang - eller bara inse att det hela är ett lost cause). Samtidigt är ju bröströsten likväl även talarrösten och därmed den röst man tjötar med när man har folk närmare sig än väldigt långt bort, och visst, när jag inte är sådär stimmig och stojig och allmänt glad i hågen utan snarare låg och håglös, då verkar allt annat än en släpig, monoton, och knarrig bröströst te sig som väldigt jobbig att vokalisera med. Oklart om detta primärt är något psykologiskt, och har med humör att göra, eller om det hela går att förklara mekaniskt/fysiskt och med koncept som cricothyroid och andra spännande begrepp från den lingvistiska kategorin av ord som så gärna vill vara en del av bodybuildingens fantastiska värld.


Rösten min "går ju ner sig" när jag är trött, och när jag är sjuk, och när jag talar med män, och när jag är socialt obekväm, och när jag faktiskt är socialt bekväm, och av andra anledningar, så det finns många komponenter som påverkar hur exakt jag kommer låta at every given moment, varav några säkerligen kan förklaras av den mest inbitna av hals-, öron- och näsa-specialisten, medan andra förmodligen kräver andra verktyg än de läkarnas diskurs har för att förstås på ett vettigt sätt. This is probably where I should actually start läsa på lite om hur transtjejer gör med sina röster när dom vill få till ett mer feminint sound, så får jag återkomma till ämnet i framtiden. Har jag tur så händer samma sak mig som med Mitch Grassi när han började sjunga högre och högre, nämligen att han lyssnade på sig själv från tiden då han sjöng lägre och fann det soundet obekvämare att producera än det skyhöga huvud- och falsettsjungande han hade gått över till. Annars får jag väl återgå till att vara en salty, squawking, twat - a girl's gotta be good at something, after all.



lördag 19 maj 2018

Tre artiklar om vocal fry - oh baby baby

 

Att kvinnor ska låta si och så, och göra ditten och datten, har kvinnor fått höra i tid och otid för alltid. Hit me baby one more time, liksom. Dom senaste åren har turen kommit till knarret att populariseras, hamna under luppen, och kritiseras. Det här är egentligen inte mer än ett inlägg med länkar till tre artiklar som behandlar fenomenet och där det står saker jag kan skriva under på, och därmed inte känner jag behöver skriva mer om här. Likväl - superintressant.

1. What is 'vocal fry,' and why doesn't anyone care when men talk like that?
2. The Truth About Vocal Fry
3. Keep an eye on vocal fry – it’s all about power, status and gender


fredag 11 maj 2018

Benchmark i skrik - head voice och falsett: En Sång Från Notre Dame, osv


Klipp.


Kids - don't try this at home. Åtminstone väldigt sällan, för man ska inte sjunga såhär dåligt (med strain, excessive brightening/larynx hightening, ostabilt vibrato/tremolo, dålig resonans/få övertoner, supertydliga passages, jarring resonance modifications/genrebyten, och allmänt skrikigt) förutom möjligtvis om man som jag har fått för sig att man skulle vilja kunna sjunga "En Sång Från Notre Dame" kvalitativt nån gång och därför har tänkt spela in sig själv sjunga den då och då för att kunna se om det blir någon jäkla progress eller inte, och förhoppningsvis se det här klippet i framtiden och tänka herrejisses - jag har visst blivit bättre! I den mån jag överhuvudtaget ska träna på den här låten bör jag ju göra det med en transponerad variant, såklart, men jag har tänkt lämna den ifred och ha "Singing 101" som prio till vardags. And yeah it's not only about them high notes, men just den här sångpassagen är ganska talande för ens generella sångförmåga då den spänner precis två oktaver och därmed kräver en jäkla massa för att låta bra och hålla ihop igenom det hela. Min prestation på the middle-/high notes är extra dålig för att jag la så mycket krut på att förbereda mig för dom sista två noterna genom att "skifta gear" (fast inte i bemärkelsen att shifta gears från thyroarytenoid till cricothyroid dominant production då, åtminstone inte enbart) och jump the shark innan jag egentligen behövde det (annat än för min generella rädsla för att ta höga toner).


Jag är frustrerad över att nedslipningen av mitt adamsäpple verkar ha förkortat mina stämband något (ett gammalt inlägg om det här, och ett nytt inlägg om det här), minskat min range, och därmed även tvingat mig att bli mer nasal när jag sjunger för att det inte ska bli alltför mycket strain eller låta breathy i större utsträckning än pre-surgery, which is why jag ibland tränar på att inte sjunga nasalt (något som förvisso är bra att träna oberoende av om man råkat ut för en "anterior commissure detachment" i samband med ens "tracheal shave" eller inte, och förmodligen även om man kör country eller what have you där man twangar friskt) och håller mig för näsan i den andra tagningen. Den andra tagningen är bättre på dom flesta sätt, och särskilt slutnoten där har fullare resonans (bättre balans, "chiaroscuro") och är mer passande för det musikaliska och smått operatiska soundet i låten. Och ja, den sista noten är 15 sekunder lång och jag höll ut i båda tagningarna, fast knappt, vilket är anmärkningsvärt då högre noter ju ska kräva mindre luft, och jag kan hålla ganska mycket lägre noter i 15 sekunder. Har säkert något med dålig teknik/strain att göra, eller att jag behövde sjunga väldigt starkt för att ta noten överhuvudtaget, because surgery or not så kan jag ju bara bli bättre (which is a nicer way of saying att jag är allmänt dålig på sångteknik och har inte tunnat stämbanden särskilt mycket). But enough about that, now let's get to some more head voice screaming.

Klipp.

I klippet ovanför hör vi två E5, två F5 (varav ett låter som falsett?!), två F5 + falsett-G#5, B5 i falsett, och D#5 i något slags försök att "sjunga" snarare än enbart ta ton. Och angående den potentiella falsetten - alltså att this point vet jag liksom knappt ens vad som är vad, och det jag går efter primärt för att bedöma huruvida något är falsett eller inte är "känslan", ljudet, och hur jobbigt ljudet är att framställa, men; känslan kan ju vara en effekt av ljudet och hur jobbigt ljudet är att få fram; ljudet kan vara ett resultat av teknik/resonans; och hur jobbigt ljudet är att få fram kan vara ett resultat av den typen av ljud jag producerar (stil/teknik), snarare än huruvida det är falsett eller head voice jag producerar ljudet med/i. Jag menar att sjunga exempelvis E5 i någorlunda ren och stark falsett är i sig inte särskilt jobbigt, men det betyder ju inte att dom tonerna jag tar i videon som är skitjobbiga därmed inte är falsett, även om jag då skulle tippa på att så är fallet, utan att för den sakens skull ens ha gett mig på att definiera vad falsett är för någonting, exakt, och hur det skiljer sig från huvudröst.


Det är fortfarande en massa saker jag inte fattar vad gäller sång, som det faktum att jag hört sångpedagoger på youtube påstå att man ska vowel modifya på höga noter så dom blir "darkened", eller "mer rounded" (fast det senare kanske primärt är för att hitta falsett som inte är breathy lättare), och detta inte för soundets skull utan för att det skulle göra det enklare att sjunga högt, men jag tycker det är lättare att nå höga noter om jag snarare öppnar munnen mer (spreadar/beltar snarare än roundar), eller använder "mindre" vokaler som är mer brighta, som 'ee' och 'ae'. Testar mig fram som vanligt i sångdjungeln där ute med andra ord, och letar fortfarande efter någon som kan coacha mig mot betalning i annan form än pengar, so keep me och arbetslösa kulturarbetare in mind, arigato gozaimasu haaaiii!


Nedslipning av adamsäpplet och komplikationen av denna - en uppdatering



För några månader sedan var det fan illa. Jag skrev ett ganska långt inlägg om det då det fortfarande var relativt dåligt, ett inlägg som fokuserade på mina tankar och känslor gällande det hela, och nu när det gått ett halvår sedan operationen ägde rum, min röst har återhämtat sig en hel del, och jag har haft massa tid på mig att pröva mig fram vad gäller mitt sjungande, tänkte jag skriva ett kort inlägg om den mer tekniska aspekten av det hela och vad jag kommit fram till. Jag hade inte hört särskilt mycket om den sortens komplikationer jag fick av operationen innan själva operationen, och min kirurg som menade att komplikationer är extremt sällsynta och att han aldrig hade haft en patient som fått komplikationer, hade obviously inte heller mycket kunskap om ämnet ifråga, så det var upp till mig att ge mig ut på the interwebz för att ta reda på hur ens röst kunde påverkas av en nedslipning av adamsäpplet, och för att förstå vad som hade hänt med min egen röst. Dock bör det ju sägas att min kirurg sökte information på egen hand när jag väl berättade för honom hurdan min röst hade blivit efter operationen, och var villig att lyssna på det jag hade att säga och även erkände att det fanns experter inom ämnet som hade mer kunskap än han själv. För när jag väl började googla så fann jag en del transtjejer som liksom jag efter en nedslipning av adamsäpplet hade förlorat en stor del av sitt översta omfång, men jag hittade inte så mycket konkret (dvs något som kunde visa på att det hela inte bara handlade om hysteri från transtjejernas sida) - förrän jag hittade en kirurgs hemsida. Enter James Thomas (som har sin egen youtube-kanal och allt!), en expert på öron-, näs- och halssjukdomar som till och med min kirurg hade hört talas om och sa var en god auktoritet i ämnet, och var tillförlitlig. Det var där jag stötte på begreppet anterior commissure detachment, läste på lite, och inledde en informativ mailkorrespondens med en väldigt accommodating James Thomas.


Det här är några av sakerna James skrev:

"If your voice changed after a trach shave, then almost certainly the two are related. Specifically, a loss of the upper vocal range is a relatively frequent complication of trach shave. While it is difficult to visualize for some on endoscopy, I must admit that your description is quite accurate of the effects of loosening the attachment of the vocal cords. This is, unfortunately, something that I deal with on a regular basis." /.../ "...the complication is not rare, rather it's just not well understood. Also, there is a whole range of loosening of the vocal cords. It is not like they are either attached or unattached. If some of the cartilage is removed, the vocal cords may still be connected to soft tissue can flex. Then, as you try to go up in pitch by stretching the vocal cords, the anterior attachment moves and you cannot reach as high a pitch because they cannot stretch as tightly as before." /.../ "Post tracheal shave hoarseness can occur because of edema or ecchymosis of the vocal cords. This pitch drop and hoarseness will be of a short duration, typically less than 7-14 days. Hoarseness and pitch drop that last longer than 7 to 14 days are more likely due to anterior commissure detachment. Depending on the degree of detachment, the patient may note some recovery. While initially the detachment allows for elasticity at the anterior commissure when tightening the vocal cords, later formation of scar tissue over 6 to 12 months allows for additional tightening by the cricothyroid and thyroarytenoid muscles."

Med andra ord - en världsledande expert i ämnet menar att något som kirurger överlag tänker är en ganska ovanlig komplikation i själva verket är ganska vanlig, och även missförstådd, komplikation. Min röst var kass i kanske 2-3 månader vilket gjorde att jag hoppade av körandet och enbart försökte testa min röst då och då, men sen blev det bättre efter ett tag, förmodligen because of "formation of scar tissue" då, en process som jag hoppas fortfarande är igång, även om jag misstänker att så inte är fallet då jag inte märkt någon skillnad på min röst dom senaste två månaderna. Det verkar vara fullt möjligt att enbart förlora lite av sin upper vocal range, snarare än säg en hel eller halv oktav som många kirurger och transpersoner verkar tro då dom tänker att det handlar om att stämbanden är antingen lösa, eller inte, och jag misstänker ju att folk inte märker av komplikationen i de flesta fall för att dom helt enkelt inte är vana vid att sjunga på ett självkritiskt sätt och därför inte behöver hit those high notes annat än för skojs skull. Jag menar min speaking voice var nästan helt unaffected av operationen, förutom precis i början, och det är inte som att kirurgerna scrutinizar folks sångröster direkt, så det är inte helt uppenbart att man skulle upptäcka komplikationen.


Härom veckan skickade jag ett mail till James efter en tids uppehåll där jag beskrev vad jag kommit fram till gällande min röst med tiden, och några frågor relaterade till det, som kan vara av intresse för andra:

"It's been six months since my surgery, so thought I'd send you a quick update, and a question. So, during february and march most of my singing voice returned, and the last two months I haven't noticed any changes, so I now that things have settled I'm evaluating everything. When it comes to just range in itself, as in the highest single note I can sing, it's been restored almost completely, and surprisingly I have the most problem now not with how high I can sing, but the way in which I must sing in able to do it, and since I've only heard girls talk about loss of their upper ranges and nothing more specific than that I thought I'd see what you might think about this. After the surgery if I wanted to sing at all without pain or coughing or singing very breathy, I had to sing much more in head voice, in the mask (pharynx), and also nasally (as in air comes out from nose during vowel production, rather than the singing sounding necessarily nasally), and I still have to do that (even if it doesn't hurt anymore and isn't very breathy). It's almost as if I've lost the ability to put a lot of air pressure in the oral cavity (formant 2 resonance) and must sing much more in the pharynx now, and also nasally, to reach higher notes, and even in the lower range it's become much harder to not sing nasally, and add upon this that I have a harder time using the oral cavity as I did before, it makes for a more piercing and not rounded, rich, "manly", sound. This makes my singing voice brighter and in general less flexible stylistically, and although I can still sing quite loud and powerful when I resonate primarily in the pharynx, it's harder to sing like some teachers always say that one should aspire to, namely without the nasal twang, more balanced with formant 2 resonance, for example with the soft palate up (which lessens formant 1 dominance). All of this make the 'ah' vowel harder to sing not breathy (even more so than normal) and I understand now that this is so because of how the formants relate to vowel production, and that whatever changed after the surgery seems to somehow relate to the different resonators (as well as the vocal chords in themselves). Is what I'm saying making any sense? Curious to hear from you."


Svaret från James, although ganska kort och inte särskilt informativt egentligen, är ändå ganska talande, då allt jag beskriver ovanför ju pekar på att jag helt enkelt använder mig av kända tekniker, bra och dåliga, för att kompensera brist på teknisk kompetens och stämbandsflexibilitet:

"The most likely explanation is that scar tissue tightens and is now holding the anterior attachment more firmly. This allows you to tension the vocal cords with the cricothyroid muscles and the thyroarytenoid muscles. To whatever extent the vocal cords are shortened after the trach shave, that impairs the upper notes. If you pull tighter with the muscles than in the past, you may reach the notes you had before, but with more tension, thus the likely change in quality. So shorter vocal cords, tightened further, reach the same note, but with higher tension. It is just physics."


Det är allmänt erkänt att det är svårare att hålla balansen mellan formanterna ju högre upp man kommer, och att det är svårt att mixa snarare än övergå till huvudröst, och att nasal twang används i upper range just för att det är underlättar att hit them high notes och minskar strain (även om det inte är önskvärt enligt många sångpedagoger), och även att resonans i dom olika formanterna relaterar till vowel production, så yeah, it is just physics indeed. Några saker är jag dock inte riktigt klar över, fortfarande, även om dom känns "logical" intuitivt sätt. Jag led av lite shortness of breath i en månad eller två efter operationen när jag talade (något jag egentligen upptäckte först när jag och en röstpedagog spelade in min röst igen efter operationen och jämförde med min förra inspelning, då det blev ganska tydligt för mig i efterhand), och detta förmodligen för att jag var tvungen att använda mer lufttryck/stämbandsanspänning för att få till ett sound som inte var luftigt. Till idag har jag svårt för att låta just luftigt i chest voice utan att det känns dåligt, och min röst blir lätt irriterad av både det och att "ha halsen väldigt öppen" - allt bara "åker framåt" då vilket gör mig torr i halsen och raspy och jag börjar lätt hosta, ett problem som blir som mest prominent med ett väldigt öppet och breathy sound på 'ah'-vokalen i chest voice och även var i princip omöjligt för mig att göra dom första månaderna efter operationen utan att just börja hosta. Jag tänker att relationen mellan de två är att det kan finnas en fysisk konflikt mellan att låta luftigt och samtidigt ha mycket resonans i masken (formant 1), men detta är en av dom där grejerna som jag har problem med men inte förstår och kan tänka mig är en fråga om bristande kompetens eller flexibilitet, ungefär som det faktum att jag har svårt att göra bra passager (secondo passagio mer specifikt) när jag har väldigt mycket nasal resonance med ett starkt operatiskt sound, och kan tänka mig detta beror på att det är något jag inte klurat ut ännu, men även helt enkelt kan förklaras av att jag har för oflexibla stämband för att inte höja larynxen at some point (där jag potentiellt "tvingar" ner den för att göra mitt sound mer "operatiskt"), och saknar agility in my general voice apparatus för att höja larynxen gradvis snarare än vid bristningsgränsen där det hela istället, tja, brister.


Många röstpedagoger hade säkert irriterat ihjäl sig på att jag har svårare med flexibiliteten och min mörkare timbre nu, men det låter ju ändå skapligt tycker jag (on a good day) och jag kan balansera övertonerna med saker som att ha lägre larynx, eller rounda vowels - även om det förstnämnda skapar vissa problem det också som sagt, och det sistnämnda kan göra min tendens att "bluesa till saker" (nice way of saying that I sound flat) och till slut sänka vissa noter en halvnot ännu mer prominent. Sen vet vi ju inte om jag sänkt min potentiella range som jag hade kunnat öva upp om det inte vore för operationen, och det är ganska deppigt att tänka. Att jag nu tänker att min röst i mångt och mycket har återhämtat sig, och detta för att jag är amatörsångare och inte hade särskilt flexibla stämband till att börja med, vilket innebär att the full extent of my vocal damage inte är tydlig. But that's the way it always is, att man inte vet how high does the sycamore grow/if you cut it down/then you'll never know, and thus whether we are white or copper-skinned/we need to sing with all the voices of the mountain/need to paint with all the colors of the wind, so I can't let maybies stop me in my tracks när jag precis sått mina sångfrön-babies. I'm not looking to become a sisyphian gardener here, but I'm also not willing to just throw my hands in the air and give up - even if the roads are rough/the valleys are low/the mountains may be hard to climb/he's gonna work it/he's gonna work it out.




torsdag 26 april 2018

Fritt fall


 

Ibland orkar jag inte att vara bland och med människor utan att gå sönder. Falla fritt. Ibland är jag rädd för dom, men även rädd för att inte finnas till bland dom. Ibland vill jag inte vara rädd, och söker mig därför bort från människor, även om det innebär att jag blir kvar ensam i mina rädslor. I min mänsklighet. Ibland är jag rädd för att människor ska göra sönder mig, men är även rädd för att gå sönder framför dom. Rädd för vad det skulle innebära. Vad dom skulle kunna tänkas tänka, och säga, om jag gick sönder på ett så självutlämnande och desperat sätt. Rädd för vad det skulle kunna tänkas säga om mig, att jag behöver andra för att våga falla. Vad det säger om mig att jag ens störtar till att börja med, och om det i sig är stört. Rädd för att andra, och jag själv, skulle döma mig för det.

Ibland vill jag undvika människor till varje pris, men likväl, (i hemlighet), kapitulera inför dom, och erkänna min längtan efter deras medmänsklighet och värnande värme. Ibland vill jag avväpna mig själv inför dom, med tårar i ögonen som viskar om min sårbarhet. Kasta mig på knäna framför dom, fylld av hopp om att dom inte ska se mig som ett hot, och att jag därmed ska slippa se dom som hotfulla. I detta existentiella vakuum av oförlöst spänning, rädsla, otrygghet, och ensamhet, där jag velar mellan samvaro och frånvaro, har jag lättare för att erkänna att jag vill agera ut på dom jag är fylld av skräck inför, än att erkänna att jag faktiskt vill bli omhändertagen av dom. För jag vill ju slå sönder människorna vars närvaro skärrar mig, men jag vill även gå sönder i dom. Jag vill befinna mig långt borta från dom, men jag vill även finna mig levandes tätt inpå dom, som ett andra lager hud genom vilket jag skulle kunna andas, eller bädda ner mig i. För jag kvävs av avskildhet. Av naken utsatthet. Men jag kvävs även av förening. Av för mycket, för tätt inpå. Och jag vill ju leva. Men jag vill verkligen även dö så jag slipper ömma så fruktansvärt mycket. Så jag slipper längta så.

Ibland är lockelsen att falla (så att hela världen kan se det) väldigt stor, nästintill destruktiv. Ibland är behovet av att bli sedd så stort att jag inte kan annat än göra mig själv osynlig, och i min isolering fantisera om dramatiska gester med uppskurna armar och psykakuten på agendan. Då fantasierna handlar om att bara ta livet av mig rätt och slätt, eller att göra något våldsamt och drastiskt som drar till sig uppmärksamhet, eller att falla ihop någonstans och hoppas att en famn som jag inte är rädd för uppenbarar sig och låter mig reduceras till det lilla barn jag känner mig som. Till en fågelunge som trillat ner från sitt bo och bör tas hand om av alla som inte är fullkomligt hjärtlösa. Till den drunknande personen som är jag, kippande efter luft, redo att dra ner allt omkring mig för att nå en hand, redo att göra slut på den sista luften jag har bara för att ge röst åt min smärta och göra mig hörd. Ibland är denna min utsatthet en besatthet i superposition - mellan osynlig och tydlig, mindervärdig och maktfullkomlig, knäpptyst och ursinnig. Ibland balanserande mellan, ibland vandrande längst ute på kanterna, lockad av det extrema djupt inombords, och svindeln som kommer med det som finns utför stupet.

Ibland går jag sönder av att inte våga gå sönder, och då blir det frestande med fantasier om att vara på psyket, eller bo på ett behandlingshem, eller att finnas till i vilket sammanhang som helst där jag i mitt förtvivlade kreativa infall tänker att jag skulle kunna känna mig trygg i att bara få vara (omhändertagen). Det är därför jag funderat på att göra knäppa saker som att ta med mig gosedjur överallt (eller åtminstone till möten med myndigheter); så att jag vågar skämmas och vara rädd och visa dessa känslor som ligger och lurar varje gång jag möter eller undviker en blick, snarare än väljer att agera under en fernissa av tillräknelighet, bli rakryggad och verka sådär bildat "intelligible" så att jag i min framställning som både fashionable och functional nästan, stundvis, framstår som normal. I själva verket förstör jag både mig själv och mina chanser att bli något annat än ensam och alienerad när jag föreställer mig snarare än framför det som tar upp mest plats inom mig, för att jag då dissocierar och enbart låter dom sidor av mig som jag gillar bli speglade i mötet med andra. Jag förstör både mig själv och mina chanser att bli förstådd när det inuti mig som är allt annat än greppbart, funktionellt, eller normalt, framställs som om så vore fallet, och enbart (ut)trycks inåt.

Ibland drömmer jag mig bort till en klagomur där jag inte behöver låtsas att jag gör annat än förtvivlar inombords till själva världsaltets eulogi av sig självt, eller så improviserar jag fram platser och situationer då det rentav skulle tänkas förväntas av mig att hålla fast någon vid benen och skrika "lämna mig inte!" eller "snälla, gode gud, snälla!", oberoende av hur mycket dom försöker skaka av mig eller fortsätter att sparka på mig. Ett ställe att få vara sönder, eller ett ställe där jag tas sönder, då jag även kan dagdrömma fram händelser där någon torterar mig eller ska ta mitt liv, och det ger mig någon slags själslig näring att spela ut dessa makabra fantasier där jag får böna och be, utelämnad till någon annans vilja och mitt hopp om att dom ska visa barmhärtighet när dom ser mig fullständigt i spillror. Många är gångerna då jag legat på golvet, stirrat ut i intet, och hoppats på att någon på något magiskt och gudomligt sätt skulle ha fått nys om att jag i just detta nu funderar på att ta mitt liv, och därför hade kallat in ett team med män i gasmasker och k-pistar för att ta ner dörren som separerar mig från resten av världen, och med våld "tagit hand om problemet". Orimligt, på fler än ett sätt, och inte särskilt konstruktivt - for several reasons -, men lik förbannat. Min själ verkar tränga efter det mordiskt påträngande, vill söka självförgörande avgöranden, lustar efter förlust, har en lidelse för lidande, framtvingar nederlag och förnedring, törstar efter blod, både mitt eget, och andras, men det önskar även något annat än den bävan och vredesmod ur vilken dessa obehagliga begär föds och sedan snärjer sig själv med. Min själ drömmer i slutändan om att komma ut, så att jag slipper vara så pass innanför mig själv att jag blir helt utom mig själv.

Ibland låter jag mig själv falla. När jag brister i gråt är sorg det enda som får plats inom mig, och som jag får plats i. För när jag tillåter mig själv att försvinna in i den mest förkrossande av förtvivlan, då går jag sönder, men jag blir även hel. Jag blir något annat än rädd. Jag blir något annat än modig. Jag blir pånyttfödd och ser världen för första gången, utan vare sig rädsla eller mod. Jag finner en värld där jag kan tillåta mig själv att finnas. Andas. Gå sönder. Falla. Men det är så svårt att gå sönder. Det är inte något som man lär sig en gång och sedan aldrig igen, som att , utan är något som tillsammans med modet att resa sig upp behövs läras ånyo. Samtidigt är det så svårt att inte gå sönder. Likaså detta kräver en ständig förnyelse, en kontinuerlig anspänning som kan förleda en till att tro att det är något som rentav sker automatiskt, för att det ju faller sig så naturligt - nästan som att gå när man glömt bort dom första staplande stegen och alla fall och resanden det tog innan man hittade till stadig mark.

Omöjligt att vara hel. Omöjligt att inte vara hel. Jag faller mellan. Jag faller bortom. Jag faller. Fritt fall.


torsdag 8 mars 2018

Ehyeh - det är ett (efter)namn!




Jag har skrivit om mitt före-detta förnamn, Ada, tidigare. Och så har jag skrivit om mitt nya förnamn, Eyvah, och mitt nya mellannamn, Adah. Nu är det är dags för en uppdatering, because nytt efternamn.


Det känns faktiskt fortfarande lite weird att presentera mig själv, som Eyvah, men även som Eva, which I sometimes opt for in order to just get presentations over with. Jag minns inte att det skulle ha känts konstigt att presentera mig som Ada vare sig i början, eller efter ett tag, dock. Kanske för att det ju nästan lät som mitt dödsnamn, Adam. "Eyvah" känns liksom inte riktigt som jag. Ännu, får jag hoppas. Jag gillar dock fortfarande namnet "som namn", och som en del av ett för-, mellan-, och efternamn, specifikt mitt, som nu alltså är Eyvah Adah Ehyeh, eller Eyvah Ehyeh. "Eyvah" kommer från hebreiskans ḥawwâh (חוה), dvs liv, eller leva, och är även dagen innan en viktig dag, och den första kvinnan. Adah kommer också det från hebreiskan, nämligen עָדָה (Adah), som betyder typ nobility, eller adornment, och är varifrån ordet adel härstammar. Efternamnet då? Hebreiskan indeed!


Ehyeh är ett hebreiskt ord som jag associerar med meningen ehyeh ašer ehyeh [ehˈje aˈʃer ehˈje] (אֶהְיֶה אֲשֶׁר אֶהְיֶה‎) från den hebreiska bibeln, som är svaret Gud ger Moses när han efterfrågar Guds namn. Från wiki: Ehyeh is the first-person singular imperfect form of hayah, "to be". Ehyeh is usually translated "I will be", since the imperfect tense in Hebrew denotes actions that are not yet completed (e.g. Exodus 3:12, "Certainly I will be [ehyeh] with thee."). Asher is an ambiguous pronoun which can mean, depending on context, "that", "who", "which", or "where". Although Ehyeh asher ehyeh is generally rendered in English "I am that I am", better renderings might be "I will be what I will be" or "I will be who I will be", or "I shall prove to be whatsoever I shall prove to be" or even "I will be because I will be". Other renderings include: Leeser, “I Will Be that I Will Be”; Rotherham, "I Will Become whatsoever I please", New World Translation (2013 Edition): "I Will Become What I Choose to Become."


Ehyeh ašer ehyeh är singulariteten, axiomet, brahman, omkara, osv. Det är även the ultimate I will not apologize I'm the damn prize authorizing all that is me I'm alright baby I'm alive and sublime I was born this way thank you very much mkey? 

  Insha'Allah!

På så sätt är Eyvah Ehyeh deskriptivt - jag är Eyvah - men även preskriptivt, då det ju är riktad mot framtiden - Eyvah blir jag.


I guess that's all there is to it, for now. Let's all sound a little engrish, and

become together 
right now
over me



_________



BRONUS BITS!


Underskriftsträning från sommaren i min 12-stegsbok

lördag 10 februari 2018

Språk som möjliggörare av känslor och uttryck



Jag började sjunga i St Matteus gospelkör januari 2017, en gospelkör i den kyrka jag då hade börjat gå i (primärt för att tända ljus och gråta en skvätt, och sekundärt för att jag var nyfiken på svenska kyrkan och hade ett andligt uppvaknande), och sedan dess har jag tänkt på sjungande som både ett språk, och en färdighet, och synnerligen då som båda två, samtidigt. Att man kan uttrycka sig genom sång är ju givet, och att sång är något man kan öva sig på är det likaså, men att själva sättet man uttrycker sig på och därmed kan utforska sina känslor (exempelvis genom sång) är direkt kopplat till vad för slags förmågor man har, är det inte. Eller det är ju självklart att man inte kan "uttrycka" tonen C5 i huvudröst om man inte har den skicklighet som krävs för just detta (jag "har"/hade det, fast enbart när jag sjunger/sjöng med en väldigt öppen vokal, säg ah, och på ett specifikt nog sätt som inte passar sig när sången "kräver" ett annat slags sound, eller gud förbjude - konsonanter), men påståendet som jag inte tror lika många hade antagit för sant men som jag likväl vill lägga fram, är att det i någon mån är rentav omöjligt att faktiskt känna det som känns när man uttrycker det relativt höga (för en tenor, åtminstone) C:et utan att faktiskt göra det. Och när jag lägger fram påståendet ovanför på sättet jag gör, så kanske även det låter som truismerna jag redan retoriskt proklamerat och antagit att vi alla kan utgå ifrån, så jag ska förtydliga ytterligare, och detta genom att berätta om var jag är in all of this utifrån min egen erfarenhet av att sjunga, och att inte kunna sjunga.


När jag säger att "man" inte kan "känna ett högt C utan att sjunga det", så menar jag att 1) jag inte på ett särskilt konsekvent sätt vet hur man gör det, 2) jag inte gillar känslan av att inte "få till" ett högt C, och 3) jag till och med ifrågasätter ifall jag lurar mig själv på något sätt att känna att det faktiskt verkar gå ibland. Att jag rentav inte är säker på att det ens går (för någon, överhuvudtaget) att "sjunga dåligt" men känna dom känslor som kommer när man "sjunger bra" - men är öppen för den möjligheten, och kommer försöka närma mig den i mitt eget sjungande framöver, och detta för att jag haft mer problem än vanligt att sjunga just bra den senaste tiden, men också för att jag inser att jag ofta tyckt mig ha "problem" av olika slag, oberoende av hur duktig jag än varit (både på sång, och annat). Jag håller med andra ord inte mitt påstående för onekligen sant, och jag menar även att det ju går att känna något som är snarlikt den känna "man kan få" när man sjunger ett högt C, och detta utan att faktiskt göra det - exempelvis vicariously (genom att enbart lyssna på någon uttrycka det, eller kanske ännu bättre - mima till någon som sjunger skiten). Frågan är då vad exakt som känns när man uttrycker ett högt C, och om den känslan kan approximeras av att göra något annat, och vad det i sådana fall spelar för roll om man kan sjunga ett högt C, egentligen (rent känslomässigt, då). Min ingång in i det hela är min eviga frustration över att jag upplever det som att jag inte kan uttrycka mig tillräckligt väl, och inte känna tillräckligt djupt - i sång, men faktiskt även i allt jag tar för mig, då jag har en tendens att känna mig lagom död inombords i tid och otid. Att det ska vara så jävla svårt för mig att känna vad som helst när jag tänker på något tragiskt från min barndom, och att jag ofta saknar verktygen för att uttrycka det som jag känner liksom är at the tip of my tongue - genom sång, eller något helt annat, som skrivande, vilket jag ju också använt mig av mycket för att förstå och uttrycka mig själv och världens plats inom mig. För när jag skriver, då tar något plats på skärmen, men något sker även inom mig. Något väcks till liv, och jag blir levande tillsammans med detta nya liv.


Ibland känner jag liksom att jag bara måste skriva, för att något behöver uttryckas så att det kan förstås, och kännas. Om jag då är så trött att jag knappt orkar tänka, let alone skriva - well, då blir det svårt att känna, liksom. Jag kan försöka hitta andra metoder för att uttrycka mig och hitta det väsende inom mig som bara måste ut, men det är inte nödvändigtvis särskilt enkelt, och det kan ibland kännas som att det inte är en annan metod som bör användas, utan just skrivandet, för att just detta språk bäst will get me where I'm going - or at least put me on the path leading there. Det var därför det var så jäkla jobbigt för mig när jag blev utbränd, och att dom vägar jag hade använt mig av för att ta mig till mitt inre med ens blev så mycket svårare att vandra. Maybe that's a case of putting all your eggs in one basket, in my case reading and writing, which left my high and dry när jag inte kunde tillgå dessa mina verktyg, där andra hade haft less of a hard time i samma situation som min då dom hade lärt sig att exempelvis känna sig förstådda på andra sätt än genom att läsa om andras liknande erfarenheter. In that specific case känner jag liksom att det (i teorin) finns andra sätt att införliva och förkroppsliga ett visst behov på, men när det kommer till sjungande ser jag det som ett språk som inte kan översättas till ett annat utan att något väsentligt går förlorat.


Länge har jag vandrat och känt mig utan ett vettigt språk när det kommer till sång, och detta för att jag ju inte har vågat sjunga inför andra (och knappt inför mig själv) förrän för drygt ett år sedan, och definitivt inte vågar utforska sången inom mig. Istället har jag sökt uttrycka min längtan och mina sångdrömmar genom dumburken och andras musikaliska uttryck. Genom att titta på Småstjärnorna som liten, och genom att titta på Idol, Talang, och dylika program, som tonåring. Men man kan bara komma så långt genom att se andra leva ut ens drömmar, dock, och att uttrycka det man har i själen. När jag började sjunga förra året var det både som att inse att jag kunde flyga, och att samtidigt förstå att jag knappt hade lämnat marken, och egentligen mest hade blicken riktat mot stjärnorna, snarare än mig själv. Hur mycket jag än tränade sången så kände jag mig likväl alltsomoftast frustrerad. Som att det var något där i horisonten som jag ville åt, men som jag väldigt sällan nådde, för att jag inte kunde sjunga tillräckligt bra. Aldrig nöjd, alltid out of reach.


Det finns fler saker än sång som jag förlägger på framtiden snarare än lever ut i nuet, och jag är knappast ensam om det - hur många har inte tänkt saker i stil med "nästa år, då jävlar ska jag våga X och Y, för då har jag blivit smalare och mer bekväm med min kropp i rörelse!"? Likväl misstänker jag att denna tendens att planera för och leva för framtiden är hos mig ett utpräglat karaktärsdrag (i stil med min emotionella instabilitet), och ett sådant som förvisso gör mig väldigt ambitiös, men också väldigt öppen för prestationsångest, självspjälkade, och oförmåga att leva i nuet och släppa loss. Det öppnar upp för impostor syndrome vad jag än tar mig an, och får mig rentav att ifrågasätta hela projektet med min transition ibland (!), då jag liksom kan känna att ju mer feminina gains jag får, desto större könsdysfori, för att jag då gör mig själv medveten om mina brister desto mer, och snarare blir hungry for more, än lär mig uppskatta den lilla feminisering jag faktiskt får, och fokuserar på acceptans, tacksamhet, och renhet. Jag är medveten om allt detta, men känner ändå ofta att jaja, självfallet är det så att man behöver kunna släppa loss, men alltså man kan ju inte bara gå omkring där och sjunga dåligt/ha ölkagge med magtröja/se ut som en man/whatever och tro att man är något och rentav må bra! Skämmas ska man, för fan - hit men inte längre! Vad skulle andra tro om du bara sket i din status/förmåga och levde ut illusionen om att alla bör uttrycka sig som dom vill, eller levde i självbedrägeri och trodde du var bättre än vad du faktiskt är?


Ja, sådär låter det inom mig ibland. Ofta kan det göra nästintill fysiskt ont inom mig att ta plats när jag inte är övertygad om att jag har något att komma med, och jag kan även på någon nivå faktiskt tycka att detta är en rättfärdigad känsla, både för att samhället vill se skönhet snarare än att otrygga, fula, och ointressanta personer tar plats, men även för att denna känsla liksom skyddar mig mot att göra mig själv till åtlöje och gå ovanför min sociala position och (o)förmåga (lite som att knulla "uppåt", fast inte alls, när jag tänker efter). Det gör ont när man inte har språket och verktygen för att uttrycka någon slags inre röst, självförtroende, eller strandkropp som man känner att man har latent, som potential. Och en ganska stor del av mig tänker då att det inte ens är meningen att man ska försöka uttrycka vissa saker när man liksom inte har verktygen för det - både för att bespara andra ens lidande genom att vara realistisk/humble, men även för att det är galenskap att tro att man kan uppnå samma effekt med sin egen, lacking person, som någon vars person är som gjord för ändamålet, kan åstadkomma, och åstadkommer. Jag menar ingen förväntar sig vare sig känslan eller träningsresultaten av att ha sin kroppsvikt ovanför huvudet av att lyfta en liten del av sin egen kroppsvikt, eller genom att titta på när någon annan tränar tyngdlyftning, så varför skulle man förvänta sig att det skulle kännas bra att exempelvis stå på scen och sjunga dåligt? Man behöver liksom tala språket och ha rätt förutsättningar för det för att förstå det, och man måste vara talför om man vill påverka andra - du kommer inte genomgå katharsis av ett se en film med mycket ambition, men dålig follow-through/hantverkande. Ambition only gets you so far. Man måste "go through the motions" för att känna, och följa ett språks interna och externa villkor och seder för att relatera till och med andra.


Jo, sådär kan det som sagt låta inom mig ibland. Som tur är finns det även röster som ger mothugg till kritikern ovanför. Jag menar man kan lära sig både spelreglerna och the skills som dessa kräver för att man ska komma närmare dom känslor man strävar efter. Och även om känslan av att bara kunna lyfta en liten del av ens kroppsvikt inte är den samma som att lyfta hela sin kroppsvikt, så är en maxning en maxning, i någon bemärkelse, och en strävan är en strävan - oberoende av resultat. Man behöver ge sig in i leken för att spela, mer än någonting annat. Och även om samhället har en dubbelhet vad gäller platstagande och individualism som gör att fler vägar verkar accepterade att ta än vad dom faktiskt är, så är det inte en fråga om antingen-eller, heller. It's wheels within wheels on this motherfucker, obviously, cybernetics style. Vad gäller the bit about att man "behöver tala språket för att förstå det" - that one's harder att bemöta på ett tillfredsställande sätt. Man kan mena på att man inte behöver "allt det där fluffet" för att känna på ett visst sätt. Att självförtroendet för att gå runt med magtröja sitter på insidan. Att ens kvinnlighet sitter inombords och att man kan uttrycka och känna femininet utan andras hjälp, utan att vara beroende av "yttre omständigheter", sociala koder och föreställningar. Men samtidigt så är ju mitt problem just detta - att jag kan känna vissa saker först när det yttre i någon utsträckning sammanfaller med det inre. När the medium, instrumentet genom vilket jag uttrycker saker, passar uttrycken som behövs för att uppnå en viss resonans och en viss feeling. När det språk jag talar grokkas av andra.

... or in other words -

Men vad är egentligen ett språk? Vad är dess användning, och i vilken utsträckning kan man lära sig det, eller finna andra sätt att kommunicera "samma sak"/uttrycka samma känsla på? Egentligen är det dom två sista frågorna som detta inlägg kretsar kring, men låt oss bara fundera över dom två första för en stund (i förhållande till sig självt, och i förhållande till samhället). Man brukar tänka på språk som ett verktyg för att överföra budskap till andra och utforska relationer, men så som jag använder ordet här är språk lika mycket ett sätt att stå i förbindelse med sig själv, och att utforska sin egen person. Jag ser inte språk som något "mellan" en själv och upplevelsen, utan som en del av en själv, och upplevelsen. Och att kunna tala om känslor, beskriva dom, sätta ord på dom, förstå dom, skapa dom, är lika viktigt i relation till andra som i relation till sig själv. Att språka är därmed att tala, och göra detta med hela världen, men det är inte bara att yttra sig (slutprodukt), utan också att faktiskt resonera (process). Det är att yttra sig genom att låta sig yttras av yttrandet - you know, strictly speaking.


Språket är ett sätt att spegla, och bli speglad, upplysa och lysa upp. Vissa språk är som unika sinnen (musik i form av sång som särpräglad i relation till det som i vardagen brukar kommuniceras genom stämbanden i form av tal), medan vissa bättre förstås som en förlängning av ett redan existerande språk/sinne - academese sett som en variant av ett existerande språk, säg svenska, en variant som förvisso inte kan förstås om man inte har lärt sig det, men som fortfarande använder sig av liknande regelsystem som dess överordnade, mer fundamentala "mål". Med språket lär vi oss inte bara hur man talar, utan även hur man lyssnar. Uttrycksmedel ger oss verktyg för att både känna med, och känna av. Det är att lära känna, och det är att känna. Följer det av detta att man för att känna "mer", "bättre", "djupare", behöver en motsvarande "bättre" och "djupare" förståelse av språket genom vilket man känner? Säkert i varje fall är att olika sorters språk premieras olika mycket, och anses behöva tillhöra olika sfärer i samhället, och därtill graderas inbördes och emellan varandra utefter rådande ideologier. Ibland (eller, well, hela tiden, konstant) krockar föreställningar om språk och vad de bör användas till bäst, och ibland (eller, well, hela tiden, konstant) gör dom det inte bara mellan individer, utan på en aggregerad, samhällelig meso/makro-nivå.


Jag tänker att jag har "mycket känslor" (a statement if any in need of being unpacked och förstådd i ideologisk kontext med ett normkritiskt perspektiv), och har upplevt att mycket av samhället och sätten som samhället (inklusive dess institutioner som är ämnade att få mig att må bättre, som psykiatrin) har försökt att få mig att behave, fungera, och vara en produktiv medlem av said samhälle, har gått ut på att liksom få mig att copa med känslorna, istället för det jag förstår som att faktiskt uttrycka dom. Samhället ser gärna att jag sublimerar känslor i någon syssla dom anser vara produktiv för dom (och mig), eller i någonting som enligt dom möjliggör vidare sublimering - exempelvis genom att djupandas och vara mindful under pågående inre "känslostormar". Resultatet av denna hållning som går ut på att hålla inne och hålla tillbaka ter sig för mig resultera i att jag låser mig mer än öppnar upp. Stelnar, snarare än blommar. Dör, snarare än lever. Istället för att locka fram demonerna och låta dom ta över för att sedan kunna utföra exorcism, vill samhället att "demonerna" ska förbli i förgrunden, compartmentalized och individualiserade, medan jag på det symboliska planet (eller i anslutning till det) omformar dom under de pågående ideologiska projekten, och omfamnar dom i acceptansens anda.


Jag har länge funderat över "alternativa metoder" att begripa det samhället förstår som psykisk ohälsa, och då även alternativa sätt som dessa skulle kunna hanteras/behandlas/talas om på - eller bearbetas, och uttryckas. Jag har i många år fascinerats över "fringe psychiatry" där gestaltterapi, droger, psykodrama, primalskrikande, upplysningsmetoder som går ut på att försöka minnas sin egen födsel och på så sätt uppleva catharsis, mfl, används in the service of the whole existential being that is a person. Vad kan sång och dans ha för roll i dessa alternativa sätt att förstå "bra samtal" och "förståelse" av sig själv och sina både lägre och högre väsen? Vissa anekdoter har följt med mig till idag, som den om en person som var någon slags själs-doktor från något land i Afrika som kliade sig på huvudet när han fick höra att vi i väst skickar våra "sjuka" till en främling som vi pratar med ensamma för att reda ut "oss själva", där man i hans samhälle involverade ens sociala krets, och därtill inte la sån himla stor fokus på det talade ordet, utan även andra former av ritualiserade seder. Eller den anekdoten om någon tribe i (you guessed right - some imaginary African country) där den som hade begått något fel inte straffades, utan istället fick påminnas av alla i byn om att den faktiskt var god. Vi har organiserat vårt samhälle på ett annat sätt, och med detta följer, tja, andra sätt, men likväl har jag ofta tänkt att vi har något att lära oss av andra samhällen och deras sätt att organisera sig, och ibland till och med tänkt att vi måste göra detta för att inte förgöra oss själva inom en snar framtid. Således har även österländsk filosofi och dess insistence på att involvera mer kropp, och fler sinnen, överlag, påverkat mig starkt, och detta för att dessa "kroppens språk" ger oss tillgång till större bandbredd att förstå världen genom, vilket leder till fler nyanser, och större potential för uttryck.


När man förstår kroppens olika domäner som språk, kan man även börja se dialekter, och hur dessa kan användas för att göra sig förstådd inför världen, och förstå den. Det senaste året har jag funderat över hur röster kan låta exempelvis rasifierade respektive bleka, och hur man kan leka med ens stämband och uttryck för att bredda sin bandbredd. Hur röster och sätten som man pratar på kan låta dömande respektive sympatiska, gnälliga respektive ödmjuka. Jag har tittat på dans och förstått att det finns olika sätt att dansa - som om man simulerade ett instrument från låten man dansar till (eller allihop, samtidigt, om man vill gå full retard och göra bort sig rejält, which I do sometimes, for funsies); följa takt till punkt och pricka, "dansandes helnoter"; låtsas vara den som sjunger i låten; dansa "som en professionell dansare", exempelvis som "folk som dansar" dansar till house, som jag har fistpumpat mig igenom all these years, men nu har fått ett ramverk utifrån vilket jag kan expandera min bropertoar - när jag såg den eklektiska stilen house (ex1/ex2) dansas för första gången i mitt liv, igår, så var jag den första kvarten osäker på om dansarna var dåliga som inte verkade dansa till musiken alls (dvs på det sättet jag är van vid), tapdansade in i capoeria och salsade ut i balett fram och tillbaka hejvilt i förvirrande trioler och synkoper, för att sedan inkorporera lite breakdance med "dålig" rytmmarkering (något som påminde mig om pojkarnas försök i mellanstadiet att breaka), men efter en timme började jag tala dansens språk och var såld (even if I proceeded att fistpumpa till house på klubben efteråt); följa infall bortom de sociala regler som dikterar gemenskap i dans ("dansa som ett barn", måhända neuroatypiskt, eller "dansdyslektiskt" - lite som jag upplevde house-dansarna göra), osv, och hur alla dessa olika sätt att dansa kan ta plats i en själv och i (sociala) rum. Jag har funderat över vad musiken får för roll i olika sätt att dansa och approacha dans på, och vilken plats kroppar och personer och personligheter får ta plats i relation till musiken, dansen, en själv, och andra. Och frustrationen över att inte kunna språka bekvämt på andra sätt än det verbalt-symboliska är större än någonsin, vilket gör frågan desto mer aktuell för mig nu när jag är mitt uppe i att faktiskt utforska det här med sång och dans inom mig själv och tillsammans med andra. And I keep coming back to this fucking question som jag ställt så många gånger nu utan att riktigt besvara - är det jag som är alltför dömande som vanligt, har för lätt till skam som vanligt (I'm like the worst part of society - får ångest varje gång en kvinnlig komiker går upp på scen), eller ligger det något i min misstanke om att "mycket känslor" och (stort behov av att ha en) bred span vad gäller sin personlighet kräver "mycket språk" för att uttryckas?


En sak som talar emot detta är dom personer som kommer till Idol och tror att dom är The Shit, men i själva verket bara är the plain old kind. Tror dom är da bomb, men får reda på att deras alleged talang (vouched for by their mothers) i själva verket inte kommer blow up någon annanstans än i deras ansikten när dom möts av samhällets kriterier för uttryck, konstnärlighet, vad som är tilltalande estetiskt, medryckande, osv. När deras tal möts av tystnad, eller explicita uttryck för ogillande. Grejen är ju dock att även om dessa människor är tondöva eller har någon annan brist som gör att dom aldrig kommer anses vara objektivt bra på det dom tror dom har talang i, så verkar dom ju själva kunna njuta av det dom sysslar med, och verkar liksom jag ha ett väldigt stort behov av att uttrycka sig - une passion. Och någonstans tänker jag att ja, fan, dessa dumhuvuden är inne på något, för det är ju precis a kind of fool jag vill vara - the (Deleuzeian) fool* som inte hör samhällets kakafoni, utan går efter "sina egna"** värderingar. Eller?

 ... or in other words -

Ja, det är frågan - hur villig är jag att göra något och skita i vad andra, och jag själv, tycker? Samtidigt som jag vill använda språk för att uttrycka mig själv och förstå mig själv inför mig själv, och universum, och Gud, så vill jag ju även som sagt tala med andra, och uttrycka mig inför dom. Jag finner det väldigt jobbigt med människor som inte förstår sociala koder till den grad att dom inte fattar att dom "gör sig till åtlöje" - även om jag är långtifrån säker på att detta mitt karaktärsdrag är så jävla "vettigt", eller mest fascistiskt. Det är väl ganska mänskligt att skämmas när någon annan skäms (eller borde skämmas), men jag har nog för mycket av det där goda, det där mänskliga. Jag är fruktansvärt rädd att detta att "inte förstå" är precis vad jag gör varje gång jag går ut och dansar, eller vill dansa med någon annan, eller tycker jag är tillräckligt bra på något för att ta platsen som krävs för att uttrycka mig. Jag skämdes något så otroligt efter att jag prövade sjunga solo i kören, på körträningen, för första gången. Jag låg i sängen, kunde inte sova, och skämdes ihjäl, och när jag vaknade dagen därpå, så fortsatte jag att spela upp gårdagens scen i mitt huvud och skämmas. Så pass bryr jag mig om att vara bra i andras ögon (och om sång och min förmåga att sjunga). Jag bryr mig så mycket att jag inte ens vågade sjunga förrän jag blev 30, liksom. To close to heart. To being vulnerable. To close to den jag är, och det sätt som jag kan finna mitt autentiska jag, och uttrycka detta på bästa möjliga sätt.


Jag känner jag börjar upprepa mig lite väl mycket, så vi ska äntligen komma till the heart of the matter, det vill säga det som faktiskt fick mig att skriva den här texten (även om ämnet som avhandlas här i sig är relevant för och går som en röd tråd hela mitt liv). Thing is, jag filade ner adamsäpplet i november som en del av min transition, en operation som enligt kirurgen ska ha varit väldigt simpel, och nästan aldrig leder till komplikationer (jag hade inte hört talas om någon som hade fått komplikationer, och kirurgen som opererade på mig hade aldrig haft en patient som fått några), men som faktiskt kan leda till besvär, och detta sådana som jag förstår först efter att ha googlat om dom i efterhand kan leda till en permanent förändring, försämring, av ens röst. Jag upptäckte efter min operation att jag inte längre kunde sjunga på ett "vettigt" sätt, och snabbt därpå upptäckte jag att detta för mig var som att förlora en kroppsdel, ett sinne, då jag ju använde sången för att känna starka känslor som jag upplevde behövde komma ut, och bara kunde göra detta genom just sång. Nu har det gått tre månader sedan operationen, och rösten har förvisso blivit lite bättre (edit: senaste tre veckorna har det hänt mer än vad det gjort dom sex veckorna innan dess), men det kan lika gärna vara det att jag lärt mig jobba runt den, med den, snarare än att jag fått "tillbaka" den (red: vilket förvisso fortfarande kan stämma, då jag ju märker att jag sjunger mer nasalt eller operatic än "öppet" just för att inte få ont eller låta dåligt) (eller märker och märker, förresten - I'm selling myself short here, då det snarare är så att jag experimenterat med min nya röst och funnit att vissa saker fungerar bättre än andra genom envishet och träning, helt enkelt). Och herre jävlar som jag har sörjt detta att inte kunna sjunga på ett tillfredsställande sätt, och varit ledsen när jag tänkt att jag nu kanske aldrig kommer kunna göra det. Ja inte för att jag med mitt perfektionistiska karaktärsdrag någonsin skulle kunna göra det helt och hållet, men innan var jag ju åtminstone bara lite dålig, medan jag nu varit såpass dålig att jag gråtit eller fått ångest eller skämts eller blivit arg eller uppgiven när jag sjungit.


Vad innebär det att sjunga dåligt för just mig, just nu, då? Det innebär att jag blir andfådd av minsta lilla sjungande. Att jag har en känsla av att stämbanden är slappa eller punkterade och liksom släpper igenom luft och att det är därför dom inte kan spännas ordentligt. Jag får ångest, det kan göra ont på ett sätt sång (och rop) aldrig gjort innan, och det känns som att det vibrerar mycket mer i hela halsen när jag sjunger, på ett lite obehagligt sätt när jag inte vill det, men på ett lite skönt sätt när jag bara går with the flow och kan uppskatta det faktum att det känns "konstigt" (lite som snurrigheten av att ha druckit en massa, liksom). Transponera låtar kan jag ju inte göra riktigt för att anpassa mig efter min nya röst, för min range där det känns någorlunda bra att sjunga är så liten nu att jag inte kan sjunga särskilt mycket så som jag i min barnsliga förnekelse tycker jag borde kunna, medan jag innan kunde ge nästan alla låtar jag velat sjunga från musikaler och annat åtminstone en ärlig chans (givet att jag transponerade dom och sket i whistle register och andra diva-fasoner - men inte för att jag inte är en diva, utan för att jag inte kan uttrycka min diva-personlighet som jag hade velat, men se upp, för om tio år kommer jag ha lärt mig diva-språket och vara så pass gammal att ni alla kommer tycka det är pinsamt snarare än fab när jag uttrycker det).


Det här att min röst har ställt till det så mycket för mig dom senaste två månaderna är ironiskt med tanke på att jag var mer engagerad i min röst än vad jag någonsin varit månaderna precis innan operationen. Jag har tränat mer än tidigare, och skaffat mig en bredare palett för mitt uttryck. Jag har drömt mer om att sjunga. Jag tänkte till och med gå med i en kör extra, eller två. Jag var på audition på en kör som var alldeles för bra för min nivå, och så hade jag börjat gå på en damkör mest för funsies, också. När jag prövade att gå till damkören efter operationen skämdes jag så pass mycket att jag gick därifrån efter en kvart för att det var så fruktansvärt jobbigt. Där jag tidigare mest var nervös pga transkvinna som låter som en man, så kände jag mig verkligen som en man nu. Där jag tidigare ändå lyckades låta någorlunda fint med min huvud- och falsettröst och därmed upplevde mig själv vara en av damerna (i den lägre stämman), lät jag nu som en bullrande gubbe med pipig röst (om det nu går ihop). Detta skämdes jag för. Över könsdysforin, och att inte kunna uttrycka min könsidentitet på det sätt jag ville, men även över att förlora kontrollen över mitt spontana, sjungande, uttryck. Över att inte kunna kommunicera på det sätt jag ville, och då inte bara kommunicera i bemärkelsen att överföra det som redan fanns inom mig, utan att inte kunna känna mig som en del av körens process, kropp, uppträdande, sed - ton. Min oförmåga att samklanga gjorde att jag inte längre kände mig i harmoni vare sig med mig själv, eller med kören ifråga.


Jag ville alltså vara en del av en gemenskap, kören, och uppleva dess magi, tala dess språk, utan att faktiskt tala dess språk. Och jag ville inte leva i lögn (självbedrägeri) för att göra det, heller. Jag vill med andra ord uppskatta musik och dans på hög nivå, men ändå använda dess språk dåligt, och inte lida av att det är dåligt. Tall order, that one. Men det är en fråga om grader, och att kunna joina paradoxer. På samma sätt som man kan suspend ones disbelief när man tittar på en film och det blir bara alltför tydligt att en specialeffekt är just en specialeffekt, så kan man i någon utsträckning göra det med sina egna uttryck, och "play at" being a fucking star även när man inte är det enligt mer objektiva kriterier (även om dom är subjektiva också, inom mig). För jag behöver verkligen verktyg för att låta min kropp tala det språk den vill. Det språk jag vill. Och då inte bara det "jag vill", utan det jag faktiskt gör när jag respekterar mig själv och min integritet. När jag är lite lagom galen.


Det kan tyckas vara en paradox att jag har mycket känslor, men ändå anser mig behöva hjälp med att faktiskt känna. Men det kan ju också vara så att massa känslor jag har kommer ut sådär starkt är just för att dom har varit bottled-up alltför länge. Som sagt - där psykiatrin verkar fokusera mer på att jämna ut humöret, kunna härbärgera känslor och i någon bemärkelse "lida i tystnad" (fast helst inte lida då, eller åtminstone lida men finna sig i det med hjälp av acceptans), så har jag i takt med att jag fått kontakt med mitt inre i större utsträckning även fått mer lust att vara utåtagerande när det kommer till mina känslor och sätten jag "hanterar" dom på. Jag har mer och mer velat göra mitt liv till en musikal, liksom, because fab - obvs.


Emilia Fart gjorde en video på youtube med namnet "Is Emilia Fart a character- or is she real?" och där blir det tydligt för mig hur annorlunda människor som jag och Emilia är från, tja, människor som inte är som oss (vilket verkar vara nästan alla, men som jag misstänker inte är fallet egentligen because appearances (and bitches) be deceiving). Hur annorlunda vi verkar vara från människor som inte tillåter sig själv att vara "explosiva", inte värderar den sortens emotionella kapacitet, och uttryck, eller rentav kan känna sig autentiska och emotionellt hälsosamma/nyktra när dom inte "uttrycker massa saker hela tiden". För mig börjar det bli svårare och svårare att förstå vad som är så jäkla bra med det där som folk i allmänhet sysslar med, och varför vårt samhälle har fått för sig att livet ska vara så jäkla strukturerat, förutsägbart, och... mellanmjölk.



Jag önskar mig ett samhälle där folk går runt på gatan och gråter, för att jag får lust att göra det/värderar det så högt, och ibland rentav vågar göra det och inte vill att andra ska tro att jag gör det för att få uppmärksamhet eller är broken inside. Jag vill leva i ett samhälle där folk vågar dansa in i bussen när dom har glädje och språng i kroppen - although that one I have never dared to actually live out. Den här sortens saker kan jag mest göra när jag är själv, och är tillräckligt emotionellt nykter för att våga. Så vem är karaktären, egentligen - den del av mig som sköter sig och är proper ute i samhället och därför är helt "karaktärslös", eller galningen som springer runt hemma och sjungpratar med sig själv, eller viskar samma ramsa om och om igen tills hon börjar yla som en varg, och sedan låta som en indian i några minuter?


But, you might ask, surely there is a time and place for everything? And yes, I might answer, verily it is so, surely that is the case - sure enough as my opinion that in general in today's society there is just too little time and place for people being able to actually "be people". Det är så att jag ibland önskade att jag hade en autism-diagnos eller något, och att det "stod i pannan" på mig så att jag bara kunde tillåta mig själv att vara mer levande och spontan. Även om det hjälper lite att gå runt med cykelhjälm när jag inte cyklar, så är det inte tillräckligt för att folk ska förvänta sig att jag är i min egen värld (och att jag därmed inte bör dömas efter samma standard som alla andra, och detta både för att jag inte är förmögen till att leva i deras värld, men även inte antas göra anspråk på att ta plats i den, och därför inte behöver korrigeras utifrån denna förmodan och dess värderingar och competitiveness) till den grad att jag kan spegla den förväntan och faktiskt vara i min egen värld och därmed inte bry mig om andras potentiella dömanden av mig. Hur fan man gör för att vara i samma värld som andra och samtidigt vara modig - that's the real kicker, ain't it?


Sårbarhet, och tacksamhet, är en del av svaret på ovanstående fråga, och är ett stående inslag (antingen som affirmering eller negation) i dom flesta frågor jag ställt mig dom senaste åren.Vi kan ju inte alla bara helt spontant uttrycka glädje över Scooby-Doo lunch boxes***. Good thing att jag är så bra på tacksamhet och sårbarhet då, snarare än, säg, sarkasm, which along with hyperbole is like the best thing, like ever. När jag satte det faktum att min röst hade fuckats upp efter operationen i ett större ramverk, så tänkte jag stundvis att det var någon form av straff just för att jag inte hade varit tacksam nog för min röst, utan istället ville ha mer, aka led av the sin in ye olde book. Precis som förra hösten (fast då av andra skäl) kände jag att Gud hade gett mig en gåva, öppnat en dörr för mig, bara för att dra undan mattan (and I guess the gift-wrapped gift and the door along with it, although that picture is just a testament to how mixed metaphors lead to just as mixed results). Oberoende av om jag är i spiritual mode or not, så får jag leva med rösten jag har nu, och utgå ifrån den, eller better yet, leva i och från den. Leva utifrån stunden och uppskattningen, snarare än perfektionismen, strävan, och "idea debt". Precis som jag fick sadla om efter utbrändheten, behöver jag nu skifta fokus med sången, och istället för att hela tiden "pröva" rösten och försöka få tillbaka den, behöver jag helt enkelt finna mig i den, och således även finna den i mig. Det var ju minst sagt problematiskt att satsa så mycket krut på att vara i huvudet och i böckerna och i skärmarna, och min kropp har lidit för det, då den inte fick uttrycka allt den behövde uttrycka på annat sätt än suboptimala sådana. Och minst lika dåligt är det att satsa allt på strävan, och inte balansera upp det med tacksamhet. Det gäller att vara både-och. Forever big in ones smallness.


Man kan alltid sträva efter det (att vara tacksam, att sträva, och att strike a balance between the two), i alla fall.


Man kan alltid sträva, även om det inte är särskilt realistiskt because them social injustices (you don't always get the limelight because you rhyme tight), and because hedonic treadmill aka mo monies mo problems, och man kan alltid känna tacksamhet i sin strävan och dom gåvor man faktiskt har fått. För att parafrasera en viss "illegitimate child of Kermit the Frog and Miss Piggy" - aspirations utan tacksamhet leder till självcentrering, which in turn leads to ärelystnad och narcissism, which in turn leads to anger and (self)hate, and then, finally --


--and we don't want none of that. Det vi vill är att sjunga vår sång med den röst Gud har gett oss, och fortsätter att ge, varje dag - eller åtminstone så vill vi vilja detta, which is a beginning as good as any, and also an end as good as any.


______



* "The ”schizo” does not care how others have organized the world. The schizo is immune to extant systems of meaning and structure. The schizo creates his or her own meanings and structures ad infinitum. The schizo is thus anti-theoretical and untheorizable. The schizo resists." Source.

** "There's nothing wrong with not being a me. In other words, the schizophrenic doesn't operate off of the need to be a specific disjunction (person) that would then do everything in its power to further establish this personality (me-hood) by seeking the approval of others, whereby the approval and disapproval of others would form injunctions and non-injunctions that would guide that person, thereby making them neurotic and oedipalized. The injunction function of oedipus is not the case for the schizophrenic. The schizophrenic doesn't feel bad that they aren't a "whole" personality, a limited and definite personality. They don't feel bad because they're angry at someone who's trying to oedipalize them, they just don't have the instinct for specificity-formation. Instead of specificity, where opposition by way of the negative personality occurs, non-specificity occurs as affirmation. What is formed in experience as disjunctive parts (partial objects) is affirmed, not negated. Things don't get classified into "I'm not this" in the schizophrenic, instead, the schizophrenic says to the analyst: "Human being? I'm a fucking dinosaur!" And after this, maybe they move onto being a girl regardless of whatever personal sex they are (For example; a lesbian who takes on very feminine traits). The disjunctions of experience are all affirmed, not at the same time, but at different times where one isn't privileged over another. The schizophrenic recognizes correctly the ontological notion that all is one, that humans and nature are all one process. In other words, there is no such thing is a human nature that is separate from nature itself. Being-and-Other would be the name of the existential doctrine of the schizophrenic." Source.

*** "They the ones that got the extra chromosome. That's the smile chromosome. You're not happy you think you're happy - you're not happy. What you need to be happy? Big two three millions dollar house on the hill, lots of money in the bank, would that make you happy? You wouldn't be happy, because you'd want something else. That's why Bill Gates goes to work every day. You know what a retard needs to be happy? A Scooby-Doo lunchbox. And if it's got a thermos with chocolate milk, that motherfucker hit the lottery!" Source (Ralphie May).