onsdag 15 november 2017

More of that Earp queerness



Jag gjorde ett inlägg om det lesbiska paret i Wynnona Earp, och den som följt min instagram har nog märkt att jag fallit, hårt, för "WayHought", och likaså serien dom är med i. Jag gillar hela grejen, liksom. because "being an Earp" (ovanpå min redan långa lista av fandoms, där min primära förälskelse i BtVS/Angel gör mig till en Scooby first, Angelcake second, Whedonista third, and everything else -th) innebär att vara här och nu, när det händer. Det innebär att vara en del av tidsandan, och att mätta sitt begär efter zeitlust - I mean on top off just getting the experience of watching the awesomeness that is Wynonna Earp to begin with. Att vara en Earp innebär att vara där det händer, synnerligen om man (som jag) expanderar sin fandom till saker utanför själva tv-serien - exempelvis det web 2.0 har att erbjuda.

 

Earp-teamets presence i social media fick mig att skaffa twitter, for fraks sake - if that's not being a dorky, loving, fangirl - I don't know what is. And speaking of love, så har Katherine Barrell (som spelar officer Haught) transflaggan som header på sin twitter-sida; tre av tjejerna i Earp-teamet gjorde en AMA-tråd på subreditten Actual Lebians; och skådisarna/skaparna i/bakom Wynonna Earp åker till nördmässor inriktade specifikt på hbtq-communityn. The queer is strong in this one, through and through - bortsett möjligtvis från skaparnas egna sexuella identiteter och praktiker (fast att döma av vissas prevalens inom queer popkultur kanske det finns något där ändå, för i min värld så typecastas man inte som queer om man inte har någon koppling till queerkultur - särskilt inte om man är med i indieprojekt - fast det här är i och för sig mest en fördom från min sida). Teamet gör med andra ord mig och många andra queers väldigt glada över att dom finns och bryr sig om oss and actually really have started catering to us.


Hoppas serien inte går samma öde till mötes som Faking It dock, en annan tv-serie som jag älskar och har mycket queera element, blev canned efter tredje säsongen, är en av dom där "everything else" och således gör mig till en så kallad "Karmy". Tittarsiffrorna för Wynonna Earp är inte särskilt höga, och skaparen Emily Andras sa att serien blev förnyad tack vare den väldigt högljudda fanbasen, which is never a good thing (even if it is a really awesome thing - power to the fans!). Jag vet inte hur vanligt det är med tv-serier som inte får fortsätta tills skaparna känner sig färdiga med den, men det är svårt att inte bli konspiratorisk när så många progressiva serier jag följt har ställts in: Firefly, Dollhouse, Veronica Mars, Faking It, Agent Carter. I guess it's the fate of sci-fi/fantastiska tv-serier in general? Man kan ju hoppas att Wynonna Earp lyckas där Firefly misslyckades. With the whole wild wild sci-fi thingy, and, yeah - the not getting cancelled part. Att döma av hur många serier som gått på Syfy verkar ha haft låga tittarsiffror och ställts in, vet jag inte om det faktum att Wynonna Earp inte går på Fox (som ställde in både Firefly och Futurama) i det här fallet är bu eller bä för seriens fortsatta existens.


Två serier som jag älskar och klarade sig "ända till slutet" på Syfy var Warehouse 13 och Battlestar Galactica, so there is hope - även om jag bara hade kallat Warehouse 13 av dom två för "queer", och då i mindre bemärkelse än Wynonna Earp. Om en series queerhet nu spelar in i dess potential canceling. Det gör "det hela" mer spännande, som en följetong, om inget annat. Tanken på att jag kämpar i motvind och kanske får revansch som queer, när det retroaktivt visar sig att jag var en del av tidsandan och då kan skrika mig hes - "I was there!", måste jag erkänna är lite eggande. Det faktum att jag inte vet om Wynonna Earp kommer ställas in gör att hela grejen känns som något aktuellt och levande. Antar att this "grejen" förstärks av samma psykologiska mekanism som företag utnyttjar när dom skapar tillfälliga erbjudanden och således får folk att hetsa, och därmed konsumera, mer.


Det gäller väl mest att inte hamna alldeles för mycket i tidsandans hets - åtminstone bör jag se upp för det. Många är gångerna då jag tittat på en serie och upptäckt att jag enbart fortsätter titta på den för att jag är investerad i den och vill veta vad som ska hända härnäst. Men vad fan, om det faktum att jag blivit beroende av en serie är den primära anledningen till att jag fortsätter kolla på den, då vet jag att det är dags för mig att dra mig tillbaka, säga "yes I can!", dra mig ut - and can that shit.


När det kommer till Wynonna Earp så är dock serien något jag är investerad i med mitt hjärta, snarare än med min bristande impulskontroll eller min vilja att verkligen verkligen vilja tycka om det alla andra tycker om, which was the case with exempelvis Dr Who, och Breaking Bad - both of which I don't get - I mean not really. Wynonna Earp, å andra sidan, talar till mig på ett språk jag verkligen förstår, och detta på ett både intressant, och roligt, sätt. Humorn i Wynonna Earp är underbar på det där dräpande sättet, doing double work för att den är rolig, karaktärsspecifik/utvecklande, och ofta har mer än en betydelse - vilket liksom i BtVS kan få mitt skratt att fastna i halsen när jag inser det seriösa eller vackra i vad som verkade vara ett off the cuff-skämt. Jag kommer att ta upp ett exempel på said artistiska djup, which I'll tie in with the queerness of where I'm going - just you be patient, and watch.


I andra säsongen a Wynonna Earp blir our titular (anti)hero preggo (eller en "gestating bitch", som Bobo kallar henne), and the wary pop culture consumer should become apprehensive at that, which I, being a queer nerd, became. Dock kunde jag andas ett sigh of relief mot slutet av säsongen för att the bun in the oven hanterades på ett fräscht och intressant sätt - rather than any of the myriad of sexist ways that it could have been treated. Sure, the pregnancy gick väldigt snabbt (typ åtta månader gick på bokstavligt talat en sekund), because magic and supernatural jada jada, och i slutet av säsongen verkar det som att föräldergrejen var en grej blott för andra säsongen, snarare än något som vi, Wynonna, och hennes stora mage kommer fortsätta växa med i framtiden, som exempelvis Angel's faderskap i Angel som ju blir en integral del i stora delar av serien (både i tv-serien och sedan även serieböckerna), och detta trots att även Angel's son blev vuxen på några sekunder because television tropes. Om det nu inte visar sig att även Wynonnas barn får för sig att åldras supersnabbt post partum, så misstänker jag ju att Wynonnas barn är borta från serien for good, även om jag inte hoppas att hon och dom andra karaktärerna därmed glömmer bort denna karaktärsutvecklande händelse - då skulle jag faktiskt bli besviken. But the kid being gone, well - meh. Om jag skulle kräva att allt går som jag ville så skulle jag nog bli besviken på absolut allting här i världen, and that's not a good way of living. Och som the patron saint of nerdy pop culture - Joss Whedon, that is - har sagt, så vet inte ens the fan (of pop culture) vad det är den behöver, egentligen, so instead of bitching about every damn detail of a tv show, we should basically just get out of our own way sometimes and let the show go about it's own way. And get the fuck out of Whedon's creative process, obviously.


Hell, I'm not even sure att en liten infant i Wynonna Earp season 3 skulle vara särskilt intressant i slutändan (även om det i teorin låter som en cool grej ur ett feministiskt perspektiv), so let's leave it at that. Låt oss istället fokusera på the wins, one of which is hur Wynonna och Doc Holiday hanterar det här med potentiell föräldraskap (huruvida Doc är biologisk fader eller inte är oklart) och Wynonna's graviditet. There is of course the classic "amagad the water just broke!"-scene, och under denna sker följande utbyte mellan de två:

Doc: Contractions are 12 minutes apart. You're dialating.
Wynonna: You read the books?
Doc: The Wikipedia. 

Det som ger skämtet djup, och tyngd, är det faktum att det kräver kontext för att uppskattas som mer än ett roligt sätt att påpeka den moderna världens absurditeter, fäders typiskt bristande engagemang i föräldraskapande, eller det faktum att skämtet är roligt i sitt hetsiga och smått förvirrade upplägg så som det äger rum i serien. Jag menar why wouldn't Wynonna know that she's dialating? She's the one having the baby here, and she's actually experiencing the dilations directly! Who is Doc trying to inform, or calm down here - us? Himself? And what gorram "books" is Wynonna even talking about - finns det ett standardverk på mödravårdscentralen som Doc skulle ha tagit sig till eller vadå? Det som ger skämtet djup är att Doc's kommentarer behöver ses utifrån hans egna resa och relation till den moderna världen, of which he is basically a stranger to because he spent the good part of the 20th century (all of it, actually) i en brunn som en häxa kastade in honom i efter att ha gett honom evigt liv, which, by the way, dang. So you understand - Doc är inte så jäkla teknologiskt savvy, och har problem nog med att förstå att rosa inte längre anses vara en manlig färg - kulturen har förändrats minst lika mycket som teknologin under dom 130 år han spenderade ensam, i mörkret. I början av serien använder Doc fortfarande häst som transportmedel, men till slut går han över till bil - och färgar om den från rosa till röd efter att ha förstått att the times indeed have a' changed. Klädesmässigt förblir han en anakronism, men jag menar han vore ju inte samma karaktär om han slutade klä sig som en cowboy, eller - God forbid - blev av med sin cowboy-hatt, which at one point he actually does, and hilarity ensues.

Doc har så mycket karaktär att det faktum att han förlorar sin hatt inte hindrar honom från att göra "the tip" cowboys brukar göra med sina hattar när dom hälsar på kvinnofolk och yppar ett lågt "mam"

Doc's idéer om vad som anses vara manligt eller ej må vara utdaterade på vissa sätt, men samtidigt är han progressiv vad gäller andra, mer väsentliga, aspekter av hans maskulinitet. Det här med teknologi och manlighet är väldigt spännande, för samtidigt som män som grupp i princip styr den teknologiska sfären i dagens moderna värld (män 20-30 är dom som redigerar wikipedia och därmed skapar underlaget för nutidens kunskapsbas, en snedvridning som knappast är neutral, men inte särskilt diskuterad; inte enbart den nya underklassens män som sitter hemma och skriver skit på nätet har större informationellt kapital än kvinnor, utan även de män som lönearbetar med informationsteknik generellt gör det i större utsträckning än kvinnor; the tech giants, ikoner, och inspiratörer of today's world wide web är män som Elon Musk, Bill Gates, och Steve Jobs) och IT därmed är manligt kodat, så är stereotypen av den som sysslar med just informationsteknologi (säg, sitter framför en dator) den av en man som 1) inte är välvårdad som dagens moderna man ska vara, 2) inte har särskilt good luck with the ladies, och 3) inte är så jäkla lyckad i sin manlighet när det kommer till kritan - lacking both masculinity and character.


Doc är stilig, man han är också rugged, och man skulle kunna förvänta sig att hans "old ways" och problem med och distans till modern teknik skulle användas som ett sätt att förstärka hans maskulinitet, och jag bara väntade på någon scen där han skulle få syn på en modern rakapparat och undra vad det var för "devilry", eller få se en vibrator någonstans och fråga Wynonna eller någon annan om dagens män inte visste hur man tillfredsställer kvinnor - thus implying att han med sin vilda västern-attityd minsann hade stake nog och över annars. But nope - Doc börjar istället faktiskt anamma modern teknologi i dom fall då det erbjuds honom (av kvinnorna i hans liv), och när situationen kräver det. När han får en bil i gåva av Wynonna's syster så accepterar han den, men den blir inte en approprierad/uppdaterad penisförlängare - snarare tvärtom (åtminstone till en början) - soon enough ser vi Doc puttra fram i en överhettad bil, huvudet bakom styret, muttrande för sig själv. Likaså försöker han att lära sig använda mobiltelefonen, för att han vet att han med detta verktyg kan vara till större hjälp för Wynonna, och en bättre fader till deras barn, vilket liksom är ett cause värt att förändras och omformulera sin maskulinitet för, och detta trots att han presenteras som någon slags lone wolf från en svunnen tid (vilket också är varför en del av mig önskar att Doc och Wynonna skulle ha fått behålla barnet, så att vi skulle kunna få den där scenen där Doc går runt med sin son i en rosa carriage och mumlar något om tradition).

 

Doc är inte den enda som bär på en curse (vilket Earp-systrarna ju gör because "sins of the father"), och den förbannelsen som är hans bristande tidsanda vilken tar sig uttryck i problem med modern teknologi drabbar inte bara Doc, utan även dom omkring som interagerar med och är beroende av honom. När en fastbunden Waverly försöker ringa Doc med hjälp av Siri får Siri för sig att Waverly vill ringa Holiday Inn, varpå Wynonna kallar Siri för en "stupid bitch" och systrarna tvingas hitta en annan lösning på problemet - vilket är ironiskt, givet att mobilen ju skulle vara "lösningen" till att börja med (en paradox vi alla är bekanta med vad gäller teknologins konstanta löften om att förenkla våra liv som vi snarare upplever som mer komplicerade ju mer teknologi vi omger oss med). Men om Doc inte har tidsandan så har han definitivt tidslusten, eller åtminstone lusten till Wynonna och att vara en bra person för henne och hennes familj. Givet Doc's tidsliga härkomst är det admirable att han kan se sig som jämlik med, eller rentav underordnad, både en dominant, svart man från militären (Dolls, som Wynonna har som chef och älskare), och en hands-on taking no shit kvinna som Wynonna, och detta inte för att Wynonna är Doc's föredetta bästa väns avlägsna släkting och att han då känner något slags patriarkalt ansvar jämte Wynonna, och inte heller för att Wynonna är "a good shot", vilket ju vore typiskt för en viss sorts maskulinitet som bygger sin identitet på prestation och därmed enbart respekterar andras expertis på vissa stereotypt manliga områden (med tanke på att Doc Holiday anses vara den bästa duelleraren i Earp-universumet vore det väl typiskt om han fann Wynonna som jämlik på grund av hennes fantastiska gun play). Nej, Doc går inte in i dom mansfällorna, och han går heller inte (helt) in i fällan som är att cock-fightas med Dolls över Wynonna - but we're getting ahead of ourselves now.


Speaking of getting ahead - det är ju precis det som händer med Wynonna's graviditet, vilket på ett sätt parallels den moderna världen som liksom sprang forth från ingenstans on Doc, men samtidigt levels things out to some degree mellan Doc och Wynonna då dom i och med the untimeliness of the pregnancy därmed båda blir lika oförberedda på det som komma skall av den enkla anledningen att det sker så plötsligt. Att båda är lagom tagna på sängen förstår vi när Wynonna somnar i början av sin graviditet för att vakna upp till att plötsligt vara en dag ifrån att föda, och hon utbrister att "this was definitely not on WebMD!" Doc är inte den enda som letar efter kunskap på nätet mellan demonanfallen, med andra ord. Det är anmärkningsvärt att dom inte gör detta tillsammans (because complicated relationships, lack of clarity concerning fatherhood, och diverse lone wolf issues), men att dom trots detta ändå lyckas vara ett bra arbetsteam, vara någorlunda civil i triangeldramet som försigår, och försöker sitt bästa, om än på varsitt håll. Ingen av dom hade förväntat sig bli förälder till att börja med, och båda behöver deala med vissa aspekter av detta på egen hand.


Doc lekte rövare bland horor och cowboys på 1800-talet och hade aldrig någon tanke på att "settle down", medan Wynonna hade nog problem med att ta hand om sig själv, och fullt upp med att deala med sin family curse för att fundera på något annat än överlevnad, men båda upptäcker något nytt inom sig själva och varandra när Wynonna blir gravid. Där Doc inte har någon familj kvar överhuvudtaget, har Wynonna precis knytit an kontakten med sin lillasyster (som hon får reda på inte är hennes biologiska syster), och även nyligen sett sin storasyster som hon trodde var död dyka upp just to turn dark, vilket ledde till att Wynonna hjälpte till att döda henne. Med tanke på att Wynonna även dödade sin pappa som liten och nu bestämde sig för att lämna bort sitt barn because demons and Earp curse, är det inte konstigt att vi i slutscenen av säsong 2 ser Wynonna leta upp sin mamma - den enda biologiska familj hon har kvar, egentligen. Serien börjar ju med att Wynonna återvänder till sin hemstad, sitt ursprung, och när hon söker upp sin mamma är detta ytterligare ett sätt på vilket hon försöker förstå var hon kommer ifrån, och vad det gör henne till - en frågeställning även Waverly var pre-occupied med under andra säsongen, då det ju visade sig att hon inte är biologiskt släkt med sin syster. Doc å andra sidan vet vi inte särskilt mycket om, förutom att han är en bra man, här och nu, men måhända inte alltid var det. Han läste ju på wikipedia för att Wynonna och han hade ont om tid, men inte på det sättet en lat elev använder Cliff's Notes istället för att läsa bokhelvetet, utan som ett sätt att faktiskt engagera sig - trots alla odds. När både Wynonna och Doc har settled their scores i form av deras personal vendettas mot häxor respektive demoner, så öppnas möjligheten för något nytt upp, något dom kan utforska lika blint, och famlande. Jämställt. Det blir lätt så när två lone wolves som inte följer samhällets normer går ihop. Hell, Doc ger till och med upp sin odödlighet för Wynonnas skull, truly becoming her mortal jämlike. Doc är definitivt investerad i whatever it is han och Wynonna have going on, eller som han säger i sitt hasardspelande, gruffy, språk - "I'm all in".


För att gå tillbaka (eller äntligen komma till) the question of pregnancy, så kan, och brukar, graviditet på film gå fel på alla möjliga sorters sätt - eller inte hända alls. Som Lacy Baugher skriver på themarysue om hur Wynnona Earp hanterar graviditeten jämfört med annan populärkultur: "It’s not an accident that multiple supernatural stories (such as Rosemary’s Baby or Season 12 of Supernatural) feature a woman giving birth to the literal Antichrist. Pregnancy is something to be afraid of, and pregnant women are often portrayed as helpless victims. Here, pregnancy just adds another layer to Wynonna’s already complex character." Jepp - "with great belly comes great responsibility", som Wynonna säger.


Wynonna blir inte "mindre" av sin graviditet som kvinnor tenderar att bli on screen (i mer än en bemärkelse), utan hon får en förnyad motivation att bryta sin family curse, och ser på sin egen roll i världen från en annan vantage point än innan. Sen blir det även tydligt att Wynonna inte låter sig förminskas på grund av sin kvinnlighet och sitt mödraskap när man lyssnar på sakerna hon säger till människor omkring sig som oroar sig för hennes "condition" utan att ha frågat henne om vad som egentligen gäller och om oro överhuvudtaget är justified. Till Doc har hon följande att säga när han oroar sig för henne: “So you think that because I’m the size of a giant cheeseburger with a baby cheeseburger inside, and maybe a little hungry right now, that I can’t do my job?” När Dolls säger åt Wynonna att "don't come in hot" när dom ska göra en demon run, så säger Wynonna "Have you met me? I'm always hot". Och slutligen, när Wynonna träffar demonen som potentiellt, kanske, är pappa till hennes barn, och han börjar babbla en massa om hur saker och ting kommer att vara, så har Wynonna bara en sak att säga innan hon säger farväl till honom: “Guilty, sinner, forgiveness. You’re just another dude telling me what I’ve done wrong, and now I’m bout to do some right”.


Jag älskar hur medveten Wynonna Earp verkar vara gällande vad den är för något, och för vem. Att den är ansvarig för en massa fandom, och därmed även kan ställas inför, till svars, av denna. Premissen för hela serien bygger på att Wynonna Earp är ett svart får, en outsider, som säger saker som "prom, that thing people do when they're not institutionalized at 14". Det är hon och vi, liksom. The queers. Referenserna som droppas säger också något om seriens förväntade publik: "I wouldn't ask unless it was important. I'm talking Biblical, end of the world, Deep Impact, Armageddon, and season 19 of America's Next Top Model combined".


Där dom flesta kvinnliga huvudrollsinnehavare som har två love interests får se dessa slåss om henne (ibland bokstavligt) då de såklart är varandras motsatser eller bara svartsjuka/possessive, så blir Doc och Dolls istället vänner...ish. Subversiviteten ligger i detaljerna, really, och även om harsh things were said, så finns där en grundläggande respekt parterna emellan som är ovanlig att se (och slutet på den tredje Bridget Jones-filmen räknas tyvärr inte, även om det var fint det också). Tonen för hela "triangeldramat" är liksom annorlunda, och även om båda männen är "gunning" for Wynonna, så är det liksom inte vilda västern all up in this bitch, utan mycket som är understated, och vackert, även om det är frustrerande att så mycket av spänningen och det subversiva hänger på att gänget aldrig riktigt snackar ut om saker, då ju alla tre är not very much people persons och verkar allmänt ovana vid intimitet och meta-kommunikation. But still - man kommer långt med någon slags grundläggande respekt, och detta även om ens negativa känslor inte kommuniceras bearbetade till dom involverade parterna, utan bearbetas på var sitt håll. (Där WyDocDolls, which I just made up, misslyckas, är WayHought ett underbart plåster på mitt kommunikationsfetisch-sår, dock.)

 

Ibland är det svårt, det där med queer. För det finns queer catering, som i Wynonna Earp och så finns det queerbaiting - och gränsen är hårfin. Supernatural har ofta påståtts queerbaita, och även Xena: Warrior Princess, som är en modern klassiker när det kommer till homosexuell subtext och queerbaiting/queer subtext. I Wynonna Earp är vissa queera element mycket mer in your face än subtilt hinted at för att man förstått att ens fanbase loves that kind of thing, och överlag verkar skillnaden mellan baiting och catering bero på just hur explicita dom queera elementen är. Man tänker väl att det inte är 2001 längre, en tid då Whedon kände sig tvungen att sandwitcha (tihi) in Tara och Willows första kyss mellan swathes av icke-action och otrolig sorg i femte säsongens widely acclaimed "The Body", och att det därmed torde vara mer tillåtet att öppna upp och visa queera relationer utan pardon i dagens media landscape. Att fansen rentav förtjänar out and proud queer characters, snarare än serier där det hintas en massa om potentialen till exempelvis homoerotik, men fansen får nöja sig med sina fantasier och sina icke-kanoniska noveller at the end of the day. Jag förstår det som att det som förstås som "queerbaiting" och därmed något dåligt/fel för vissa, blir en feature, the cherry on top, för andra. Vem tittar på Supernatural, slashar/shippar Supernatural, går på Supernatural-konvent, och lever och andas Supernatural? Women do - hence the "queerbaiting" i form av homosexuella innuendon mellan manliga karaktärer. Samtidigt som skaparna av Supernatural inte vill att huvudrollsinnehavarna som är bröder faktiskt ska ha något explicit sexuellt, och dom inte heller vill att Cas och Dean ska ha det, antar jag att dom vill göra saker lite extra roligt för sin fandom som dom känner ganska väl, vilket är varför dom ändå leker med tanken på att dessa relationer kan förstås som homoerotiska. Annat är det med The Legend of Korra som förvisso låter den romantiska relationen mellan Asami och Korra vara någorlunda "osagd" at the end of the day, men likväl låter den homosexuella subtexten vara mycket mer prominent och seriös än Supernaturals mer skämtsamma vinkningar mellan exempelvis Cas och Dean.


På ett sätt kan jag vara mer kritisk till exempelvis The Legend of Korra för att den inte går "all the way" då det som anses vara "queer text" är så pass tydligt hos fansen och förmodligen även hos dom själva, medan Supernatural helt enkelt inte handlar primärt om det som vissa så gärna fantiserar att den ska handla om, och då kan åtminstone jag uppskatta det faktum att skaparna ger oss just a pinch of queerness, snarare än inget alls. Visst hade dom kunnat se till att göra en serie om något helt annat istället, något mer queert, och visst hade Destiel kunnat hända, och fan vet, kanske skulle det kunna vara vettigt, men jag kan inte annat än att ta det hela med ro, och skratt. Men visst är det svårt, det där med queer. För det finns "queera personer", och så finns det "queera personer" - karaktärer som anses vara queera, men inte nödvändigtvis komplicerar saker nämnvärt eller är särskilt utmanande i sin framställning. Och sen finns det även karaktärer som inte är queera i "den klassiska bemärkelsen", men blir queera i sättet dom delar någon slags affinitet med queera personer i sin positionering och sättet dom är och agerar på. I en serie som Wynonna Earp där flatorna accepteras av "innegänget" (och homofobin i serien som helhet personifieras i en endaste, vidrig, karaktär), blir det queera elementet inom innegängets ramar dom personer som dom inte är villiga att inkludera, lita på, eller sörja - exempelvis demoner. 


Wynnona själv är ett supersvart får och hela premissen för serien är att hon kommer tillbaka till sin hemstad för att hon inte kan lämna den bakom sig utan nu måste bemöta sina "demoner", meaning the family curse/legacy as much as stadens invånare som tänker och alltid tänkt att hon är annorlunda, galen, trasig, och ovälkommen, eller med andra ord - queer. Samtidigt som Wynonna är det svarta fåret, så har hon ändå en slags queer familj där hon passar in, medan Rosita som är one of the good guys(ish) men även är revenant (demon) har mindre möjlighet att bli en del av "den queera gemenskapen" just på grund av hennes mörka och queera element som gör att hon, tja, inte kan be in her element. Det är Wynonnas utanförskapande av Rositas utanförskap som gör att Rosita bedrar den queera familjen (mer specifikt Wynonna, but it counts), och sen flyr fältet, snarare än något inneboende mörker i Rosita. Det ska bli spännande att se hur det där kommer utveckla sig, och om den queera familjen i Wynonna Earp är lika förlåtande som i exempelvis BtVS/Angel, där den som lovade bättring oftast fick vara en del av familjen - om den var det till att börja med. Mitt hjärta ömmar jättemycket för Rosita, och jag tänker att queerfamiljen kommer att ta tillbaka henne eventually då serien queerar demon-begreppet något så in i helvete (precis som Angel gör), vilket skulle göra det svårt för den queera publiken att fortsätta heja på Wynonna om hon blev för svartvit i sitt tänkande (plus att Rosita aldrig goes through med sina bedragande planer och därmed inte går över till the dark side utan enbart flörtar med den innan hon sticker iväg för att hon inte kände sig tillräckligt välkommen). Kommer hon tillbaka kan vi åtminstone vara säkra på att hon inte blir en queer Aesop


Nästan ännu värre (fast bara nästan) vore om Rosita blev helt jävla dark, för det skulle kunna vara problematiskt utifrån det queerperspektiv jag anammar. Då jag tänker att Rosita gjorde ett misstag på grund av sättet hon behandlades på och rädslorna hon bar inom sig snarare än "sin queerhet", så vore att göra Rosita dark ett sätt att låta "normisarna" vinna - åtminstone om dom inte blev medvetna om deras bidrag till Rositas going dark. Det vore som att ta livet av en queer, i detta fall Rosita, genom att förvägra henne det dom andra queersen fått finna i och dela med varandra. Det vore att inte låta Rosita existera i en värld där det queera gänget är queera nog att inse att det finns andra sätt än deras att vara queer på, utan istället skapa en värld där både Rosita och det queera gänget och deras värderingar, mörka; värderingar som utgår ifrån att enbart den som får en första chans får en andra chans, och enbart den som betraktas som "fiende" kan offras "for the cause", medan den som betraktas som "familj" besitter the sanctity of life som är förutsättningen för att behandlas med värdighet och förstås som ett unikt, icke ersättningsbart, och deontologiskt givet subjekt. 



Samtidigt är en queer familj en komplex familj, och komplex i bemärkelsen att dess medlemmar är inkonsistenta i sitt handlade jämte olika familjemedlemmar, och dom som är utanför den, because life, and not cardboard characters (or at least an imitation of life, rather than abstractions with lacking applicability/possibility for extrapolation). 


Överhuvudtaget behöver det som är komplext tillåtas en viss mån av inkonsistens, exempelvis i form av att besitta både ljus och mörker. Det är frustrerande med tropes som baseras på idén att "det queera elementet" inte får bli sullied, för att denna trope inte tillåter queera karaktärer att vara fully fleshed out och komplexa varelser som man kan relatera till och därmed även bli inspirerad av. Här behövs liksom en skvätt av "icke-queer" för att det queera elementet ska komma fram - den queera karaktären behöver bli smutsig för att bli konkret och därmed queer. Det är lite som med inkonsekvensen vad gäller hur man behandlar familj och icke-familj i säg Wynonna Earp och BtVS - då familjen är ett safe space kräver det en gnutta inkonsekvens och fascism för att låta dom queera elementen inom familjen förbli "queera" och icke-fascistiska. Queer handlar inte om gränslöshet och frånvaron av normer (även om vissa ibland verkar tro det), eller att alla ska samlas runt lägerelden och komma överens (hey, I just fulfilled the Kumbaya Law!), utan är snarare ett sätt att förstå den ständiga dialektiken mellan norm och norm-kritik, synlighet och osynlighet, inne och ute - ljus och mörker.


Jag tänker här att queerhet inte enbart har att göra med identitet, utan kan förstås som en fråga om vem som får vara "mörk". Dolls får vara en breathing fire lizard, något som inte ifrågasätts i serien, och detta kanske för att han inte är en revenant, inte "fienden", utan något queert... annat. Och Wynonnas syster Nicole misstänker ett tag att hon är halv-revenant, vilket det visar sig att hon inte är - något som känns som en cop out, vilka det finns många exempel på inom populärkultur. Wynonna giving away her baby is arguably one, och är därmed även ett missed opportunity att queera till saker på ett sätt som jag tänker vore helt i linje med Wynonna Earps artistiska integritet, till skillnad från Destiel (om jag minns rätt). Hey it's their writing process and they're probably going somewhere with this so who am I to judge, men ibland vill jag liksom hold them to it (and by "them" I mean tv-show writers, and by "it" I mean their cop outs). You don't get to chicken out när ni byggt upp något i en hel säsong, liksom. Den primära handlingen i Säsong 20 av South Park var det karaktärerna hade sagt och gjort på nätet (trollolololol), och när det som händer i slutet av säsongen är att nätet förstörs vilket verkar resolva allas (inklusive manusförfattarnas) problem - that's a cop out

 
När saker som händer i handlingen slutar vara en konsekvens av folks viljor och beslut, ett "because", och istället blir ett orelaterat "and then", deus ex machina style - that's a cop out. Som när Starbuck i Battlestar Galactica ska ge sig iväg för att döda Cain, och hon slipper göra det för att Cain bara råkar dö på ett orelaterat sätt innan Starbuck hinner fram. Hell, när varenda jävla hjälte någonsin slipper mörda någon för att dom ska vara heroiska och inte får mörkas --

 

Ibland så slipper hjälten mörkas för att fienden gräver sin egen grav genom att attackera hjälten när slaget är över och hjältens mord därmed blir "defensivt" eller ett misstag (Scar i Lejonkungen exempelvis), och ibland så bara löser universumet problemet själv, som i fallet med Starbuck (och kanske även Wynonna Earp om Rosita skulle bli dark). Det är alltså en fråga om att författarna inte ska få gräva sig egen grop för att sedan ignorera den och distrahera oss med the allure of the new, och det är även en fråga om vem som får lov att vara dark och ändå en del av gänget, en av the good guys, där dom två ofta faktiskt hänger ihop. 

 

I Kissing Jessica Stein dör ingen queer karaktär (as is often the case), men i slutändan kommer den ena halvan av det lesbiska paret fram till att hon inte vill ha sex med sin beloved girlfriend, and the two of them ends up as best friends istället, vilket i filmen är presented as a happy ending, men likväl kan ses som en form av cop out och rentav "lesbisk död" - and I'm not talking about the lesbian bed death, either. Thing is, filmen skrevs av huvudrollsinnehavarna, och det finns säkert massor av människor som kan känna igen sig i deras erfarenhet, och därför är filmen i sig queer enough, liksom. Det faktum att den "kör en cop out" är ett bevis för dess komplexitet och dess integritet, snarare än systematiserad homofobi. Konstnärers uppgift är att speak from a place of truth, och den vet vi ingenting om, egentligen (respekt av kontext utifrån välvillighetsprincipen skrev jag om nyligen på annat håll), så även om mitt lilla gay heart ömmade i slutet av Kissing Jessica Stein då jag ju ville ha ett happy ending för Helen och Jessica som par för att dom hade något så himla fint going on, och även om jag kan ha mina idéer om cop outs and whatnot, så behövs förmodligen den här sortens filmer lika mycket som full-fledged lesbian unicorn dramas för att komma bort från black and white thinking, för att sanningen inte alltid är en fairy tale, och för att dom som skapade filmen förhoppningsvis gjorde det utifrån deras sanning. 


Filmens slut får göra oss besvikna och likväl "vara" queer, för att vi breddar vår syn på queerhet, och queerar vår egen blick, snarare än ställer upp en lista på queera krav som vi tycker andra ska anpassa sig efter för att inte göra oss besvikna. Kanske är det okej för Buffy att ha ett one-night stand med en kvinna utan att det är något livsomvälvande för henne, blir till något som behöver politiseras (även om det såklart är politik), utan helt enkelt får vara ett one-night stand - you know, those things that straight women actually do with other girls sometimes, and is just fine and dandy to not make a big deal out of.
 

När vi kommit så långt att vi kan ta Buffys "ride on the wild side" som bortom queer, snarare än som en heteronormativ cop out och en dolk i hjärtat på den queera publiken, kan vi även börja se skådespelarna i Wynonna Earp primärt som människor, snarare än meningsbärande tokens. Queerheten i Wynnona Earp är relativt vit, normsnygg, ung, och smal, men den har även rasifierade huvudkaraktärer som Dolls (afroamerikan), Rosita (latino), Jeremy (indier), och Willa (native americanish), which makes it ripe for picking apart utifrån våra föreställningar om hur rasifierade personer bör eller inte bör presenteras på i populärkultur. Och vi kan tänka oss att Dolls är mörk som fan och att detta kanske på något twisted sätt gör det mer acceptabelt för honom att bete sig som/vara ett djur, men vi behöver inte, utan kan låta honom vara mörk på sina egna premisser, precis som vi kan låta Willa vara ond oberoende av sin hudfärg, eller låta Rosita vara revenant utan att koppla det till her being a latino. Ibland är även avpolitisering vettig ur ett politiskt perspektiv. 
 

Med tanke på var Wynonna Earp utspelar sig skulle jag vilja påstå att the cast ändå är förhållandevis blandad, och jag menar inte att detta är ett argument for cutting the producers och deras stereotypiserande slack, men jag menar att man inte kan både ha kakan och äta den, det vill säga inkludera massa rasifierade personer i serien och sen inte låta dom vara komplexa, och därmed mörka. En form av queer blick är således den som låter skådespelare/karaktärer få vara mörka utan att få sin mörkhet läst som en konsekvens av hudfärg/ursprung - just add it to the list of paradoxes in this queer world. Det är lite som att respekt kan innebära att säga ifrån när någon betett sig dåligt snarare än vara "tillmötesgående", för att man då låter den andra personen ta ansvar för sitt eget mörker, och därmed ger dom lov att faktiskt vara mörka, snarare än förstå dom som förda bakom ljuset, missförstådda, osv. Den blick som låter hudfärg vara en icke-grej, något osynligt, kan såklart queeras även den, och kritiseras på samma premisser som de gånger då en karaktär skapas, och sedan får sin queerhet tillagd i efterhand (character first, queer last), vilket leder till att karaktären i nästan alla bemärkelser blir "oqueer" (indication without distinction) och att dess queerhet därmed lider på grund av bristande komplexitet och förankring i den värld vi lever i och vill se speglad i vår populärkultur. It's this to and fro mellan text och subtext som queerheten handlar om, och there really is no right and wrong here, just the motion between the different types of making, and perceiving.


Innan vi avslutar för idag tänkte jag ge några exempel på queerhet som inte är kodad som queerhet utifrån identitet, eller explicit sexualitet, utan praktik, livsstil, och hållning, från annat håll än Wynonna Earp, because scatterbrain with some thoughts not worthy of own post (tankar som dock faktiskt anknyter till det jag redan skrivit om vad gäller queerhet sett som något mer, och fundamentalt annorlunda än, representation). Scar från Lejonkungen har jag redan nämnt, och tänkte ta upp igen. Han ser ut på ett visst sätt, liksom. Han är mörkare, och smalare, än dom andra, fluffiga, ljusa, lejonen. Han har ett ärr (för såklart ska den som är ond vara missbildad, överviktig, eller ful, på något sätt), och det ärret har till och med blivit hans namn och i någon bemärkelse den han är - men enbart på ytan, då vi ju aldrig får reda på hur det kommer sig att han har detta ärr, och vad det egentligen innebär. Scar umgås knappt med lejon överhuvudtaget (medan dom andra lejonen ligger i lejon-gropar och har lejon-gos), ses aldrig i någon slags familjekonstellation förutom som det svarta, grandiosa, fåret ("there's one in every family", som Sazu säger), och han syns definitivt inte med lejonhonor, utan hänger med hyenor istället. Alltså - so queer.


Campyness är ofta associerat med queerhet, av någon anledning, och jag undrar hur mycket av det "beror på bögarna", och hur mycket som beror på majoritetssamhällets diverse hegemoniska manövrar (which I'm not sure is en vettig motsättning, när jag tänker efter). Säkert är i alla fall att bögkultur <3 häxor, och att queers och transkvinnor på senaste tiden även dom gett sig in i the witch game, fast då med mindre camp, men desto mer wicca. Och så undrar jag om säg Adam West's Batman and Robin ansågs vara bögigt när det begav sig, eller om bögighet och campyness är något slags kodord för so much out of style that it becomes... kinda gay? That doesn't make sense, om vi ska förstå bögar som varelser med "the queer eye" och därmed stil. Kanske handlar det om homoerotik som först i efterhand kan avkodas och förstås som just homoerotik?


Ett annat exempel på hur queer kan handla om mer än representation utifrån identitet är sättet på vilket det som normalt sett inte syns kan queeras genom att synliggöras - något som kan handla om mer än dom diegetiska karaktärerna and in-verse stuff, utan även dom (arbets)villkor under vilka populärkultur kommer till in the first place. Att Wynonna blev gravid under andra säsongen var en konsekvens av att skådespelaren som spelar Wynonna blev det, och om man är cyniskt lagd - för att man inte kan göra sig av med en huvudkaraktär utan då istället tvingas inkorporera deras privatliv i form av exempelvis graviditet i själva serien, snarare än ersätta skådespelaren eller skriva ut hen ur den. När en skådespelare blir gravid brukar deras karaktärer ofta for whatever reason bli absent under en säsong, bli gravid på onaturliga sätt (som Dana i X-Files eller Cordelia i Angel), eller ser sin graviditet appropriated for comedic purposes (som Phoebe i Vänner - Lisa Kudrow var faktiskt gravid, men hade inte fullt så kul som Phoebes bärande av tripplets). Även om dom gör komedi av Wynnona Earps graviditet, så gör dom också seriös drama av det - albeit borderline sadistic drama. Ungefär som det är lättare att låta en disneykaraktär vara utan föräldrar än att böka runt med ännu fler karaktärer, är det lättare att ha en tv-serie där huvudkaraktären slipper oroa sig över sin unge, om inte hela serien då går ut på det och den relationen, som säg i Gilmore Girls. 


Slutligen, när vi ändå berört tecknad film och föräldraskap - god dammit Disney. I love you and I hate you, liksom. Dominerande mammor i exempelvis Disneyfilmer tenderar (i dom fall där pappan överhuvudtaget är närvarande/levande) att vara coupled med fäder utan någon som helst ryggrad, en dialektik som inte är helt oproblematisk, och började redan i Snow White and the Seven Dwarfs. Det är satan vad silverdukens heteropar måste vara under/över-funktionerande, istället för att vara harmoniserade utifrån sina styrkor och svagheter som aktiva vuxna. Queer the fuck up!


Alright - I'm done. To summarize: Wynnona Earp is awesome, mörker och queerhet är relativt och komplicerat, tropes skapas inte av enskilda verk, och när feminismen har "gjort sitt" så kan vi (the good guys) alla vara rövhål på massa olika sätt som inte är lika detrimental för de grupper, identiteter, och praktiker vi representerar eller associeras med, som fallet är idag.

fredag 27 oktober 2017

Eyvah - det är ett förnamn!



En gång i tiden skrev jag om det förnamn jag haft nästan hela mitt vuxna liv. Där berörde jag det faktum att många hör Adam när jag presenterar mig, och att jag av den anledningen funderat på att byta namn väldigt länge; om än inte hela tiden då jag hetat Ada, faktiskt, då jag passerade som kvinna mycket bättre som ung - eller bara blivit mer av ett slödder och därmed blivit sämre på att artikulera. Det är inte ofta jag får bevis på detta (att folk hör Adam när jag säger Ada, då) skriftligt, men även detta händer ibland.


Men nej, nej, nej! Well, nu när jag förhoppningsvis är nära att få igenom mitt juridiska könsbyte och således ändå kommer behöva skaffa mig nytt ID- och bankkort, tänkte jag det var läge att byta ut mitt ovanliga (numera före detta) tantnamn - which I've done. I inlägget jag länkade till ovanför gick jag igenom några namn som jag potentiellt skulle kunna tänka mig heta, namn som följt med mig länge och är snarlika varandra på olika sätt. Listan med kandidater såg ut på följande sätt:

Ada
Adelyn
Eva
Eirwyn
Willow
Avane Dawn

By that time hade jag redan räknat bort Ava, det nickname jag haft längre tid än jag hetat Ada (längre tid än jag kallat mig Ada, rentav, och ofta skrev jag ut V:et i Ava med en 7:a*) och i många år tänkte att jag skulle heta juridiskt, fast då bara om jag kunde heta Ava Avane Dawn (allitteration för den vinst), vilket jag kom fram till inte skulle fly med skatteverket då Dawn nog får räknas som ett "vanligt efternamn i utlandet", varpå det vore 1500kr kastade i sjön att ansöka om att få heta det, because them's them rules. I slutändan blev mitt nya förnamn någon slags fonetisk variant på Ava (det uttalas likadant, rentav), men skriftligt sett är Eyvah ändå mer likt Eva som jag ju funderat över då det är ett väldigt vanligt namn i Sverige, och rentav det vanligaste kvinnonamnet bland 40/50-talisterna, which means I get to continue being tant - yey! Men jag ska ju alltid komplicera saker, så jag valde stavningen Eyvah istället för Eva, och lät allitterationen i mina namn bestå av något slags generellt släktskap i både uttal och stavning - ett släktskap som extends till det efternamn jag ansökt om att ha, men inte vill prata om förrän/om det faktiskt går igenom. Nu känns det som att Eyvah och Adah hör ihop, medan Knitter känns jävligt off, och liksom breaks the flow om jag skulle få för mig att hamna i en tillräckligt formell setting för att presentera mig med både för- och efternamn, bli fotbollsspelare, artist, eller (inte så hemlig, obviously) agent. Men vad är det för slags stil på namnen jag valt, egentligen? Alltså det är ju hittepå-namn, så någon origin eller etnicitet har dom inte riktigt, men själv tycker jag dom låter gammaltestamentliga, och således judiska.


So yeah, getting my inner jew (and incidentally appropriation game) on, here. Efternamnet jag hoppas jag kommer ha i framtiden är liksom taget från det gamla testamentets hebreiska rakt av, så det är ingen slump direkt, and is also what might make the name not approved, I guess. Även om jag själv inte kan komma på någon direkt anledning till varför man inte skulle kunna få ha ett icke-stötande ord på ett utdött språk som efternamn så är ju sam bra på det där - att komma på anledningar till varför saker skulle vara opassande eller stötande.


Men hur uttalas egentligen Ava då, och i förlängningen Eyvah? Alltså, jag har kommit fram till att jag nog inte kommer presentera mig som det, med undantaget inför icke-svenskar, då folk redan börjat höra fel även på mitt nya namn. Namnet uttalas ju Ejva, som i "eyvafan vill du din jävel?", men tydligen kan man höra både Eivar och Ivan när jag säger Eyvah, which makes the whole fucking point of my changing names moot, ergo rätt och slätt Eva from now on - bortsett möjligtvis från dom gånger då jag kommer befinna mig bland skånska yokels och därmed kommer kunna dra till med ett Eyyyvaaooohh men likväl kommer kunna både äta och ha kvar kakan. Måhända får jag för mig att presentera mig som Eva-Ada också, but that's just begging for trouble, liksom, även om det klingar fint och vore ett bra transitionsnamn - i dubbel bemärkelse, och i multidimensionellt dubbel bemärkelse då det skulle underlätta för både mig och dom som redan känner mig att ena halvan av namnet är det namn I already go by. But that's details - now I'm off to inform the world that I have a n/jew name.



____________



*
no homo



BRONUS BIT!

Som jag minns det hade jag kommit på namnet Ava innan Ava i Nip/Tuck dök upp, och att det för min del var en blandning av Adam och Eva (Eva med A, basically), men det var ungefär samtidigt dom två synkroniciterade i mitt unga liv, vilket i kombination med att jag aldrig hade sett en icke-konventionell (se: stark, snarare än down and out) transkvinna i populärkulturen som jag kunde ha som någon slags förebild innan Ava i Nip/Tuck, gjorde att namnet verkade givet för mig som ville vara en stark och vacker kvinna. Men ja, även om Ava kunde play in the big league, just like the boys did, och push back when need be, så var hon (liksom dom flesta i Nip/Tuck) pretty (and) fucked upp, vilket gjorde henne till en förebild på vissa sätt, och en cautionary tale, på andra. As to an example of why I loved her as a teen - here you go.


tisdag 17 oktober 2017

Ny spin på gamla anteckningar, del 2




3.


Ju mer distans man får till något man skrivit, desto mer imponerad blir man av sig själv och det man skrivit, verkar det som. Förutom när man röker på då. Ja, enligt populärkulturen då, för att jag själv aldrig hållit på med sånt. Vilket låter väldigt osannolikt, slår det mig, synnerligen då jag ju så ofta är sarkastisk på bloggen, men ja, in this case I really do mean att jag aldrig haft såna där gyllene idéer under drogpåverkan som dagen efter blev till sand.


Fast även om jag inte är down with the ganja så är dagarna många då jag läst vad jag skrivit natten innan och bara sayyy whhaaaat? Same thang med saker jag skrev för längesen och sedan försökt tyda, såklart, och even more so när det jag skrivit bestått av ett jävla ord i någon marginal som var ämnat att få mig förstå något slags resonemang eller hur en bit text relaterade till det där som står i marginalen. Ibland blir det till och med så roligt att jag läser en to-do list och inte fattar varför jag stavat Lacan med K, och vad i helvete mitt past me ens ville att jag skulle göra med Lacan till att börja med - tills jag förstår att det som står på listan är "lakan", which entails changing them, because I can't live in my head all the damn time. In either case så låter jag väldigt betryggande i anteckningarna ovanför, om vi bortser från frågan huruvida jag hade ett repetitionstvång vad gällde mina relationer, aka mommie issues. Jag glömde visst dock uppmärksamma pilen som pekar någonstans från den frågan, och nu är anteckningsboken slängd, so - oops. 


Särskilt intressant för mig idag var den första tanken av de tre ovanför, då den skapar någon slags cykel av aktivitet-vila-aktivitet-vila-ad-infinitum, en cykel som jag glömt att jag någonsin satt ord på och som jag även har lyckats fucka upp totalt i mitt liv genom att 1) inte ta medvetna beslut utan primärt reagera på saker och ting, 2) ta beslut men med väldigt mycket tvivel på besluten, min egen förmåga gällande utförandet av said beslut, och med tveksamheten huruvida något beslut överhuvudtaget spelar någon som helst roll, all of which har gjort att min beslutsamhet har lidit, gjort att jag hamnat i konflikt med mig själv och därmed förlorat energi och blivit demotivated, och 3) inte omsätta mina beslut i handling, inte fullföljt grejer, utan istället gått tillbaka till första delen av cykeln när problem uppstått, och lagt min energi på annat håll, på steg 1 av nya projekt, och därmed robbed myself på lugnet, tryggheten, och känslan av att vara kapabel och stolt som torde följa på fullföljandet av en cykel - or so I've heard. Å andra sidan är jag ganska bra på att komma ihåg att koncept och idéer behöver operationaliseras/grundas/benas ut/tydliggöras/"paradigmeras"/förkroppsligas/göras "konkreta" för att kunna förstås integralt - för att man ska kunna förstå dess syfte, vad som ligger bakom (och efter) dess applicering, mm, so yey me.




4.

Ouch. Känsligt. Ibland är jag rädd för och misstänker jag att andra har bättre tillgång till mina känslor än jag själv, för att jag är så bra på att förtrycka mina oönskade känslor, men att dom måste komma ut på något sätt, och att andra ibland agerar på ett sätt som gör att jag får intrycket av att they fucking know. Vet vadå? Att jag är en hemsk person (se anteckning 2). Att jag är en impostor. Eller att jag är arg, eller stött, har gått över någon gräns jag har, eller har låtit någon annan gå över den, och inte medvetandegjort detta, för om jag hade gjort det så skulle jag ju behöva agera på den kunskapen, både jämte mig själv och andra. Och Ada är ju konflikträdd, så det skulle ju inte funka. Enklare att lura mig själv, eller vända andra "kinden" till.


Och när jag väl gjort "the Worm Jerry maneuver" så kan jag med ens känna mig lite lugnare, luta mig tillbaka, och tillåta en tyst liten röst i bakhuvudet som lugnt konstaterar "... aren't I merciful?".

... Because behind the "behind" and the fear and the cowardice and the victimhood, ligger den andra sidan av narcissismen, all slithering-like, all--Magikarp?!


Problemet är bara att det som vissa sjuka delar av mig ser som "victory by default", i själva verket är self-defeating, och gör att inte bara jag utan i princip alla förlorar. Och gud vad jobbigt det känns när någon säger förlåt till mig. Börjar känna mig skyldig, som om jag vore i ett underläge av något slag. Jag verkar inte ha större problem (well now - that is certainly debatable) med att själv försätta mig i underläge jämte andra, men när någon vill be om ursäkt så är det som att den sjuka delen av mig tolkar det som någon slags dominans, för att det faktum att någon vill förlåta mig implicerar att jag skulle vara beroende av deras förlåtelse till att börja med. Att jag blev sårad, till att börja med, vilket bara det innefattar någon annans överlägsenhet, because narcissism, och inte fan kan jag ge någon annan makten att vare sig såra eller förlåta mig!

 Pojkrumstankar

I själva verket så vet jag sällan varför någon vill be om ursäkt (alltså "egentligen", som paranoian kräver svar på), och nu när jag jobbar med tolvstegen så kommer jag att be om ursäkt till vissa i mitt liv, och detta inte primärt för att jag tänker att dom behöver det på något sätt, utan för att det är rätt sak att göra (although det faktum att jag är fast på åttonde steget innebär att det mina tankar om det här kan förändras). Med andra ord har en ursäkt knappt något att göra med den man förlåter, på ett sätt, ungefär som en förolämpning ibland inte har något med den förolämpade att göra. Förr var jag alldeles för utilitaristiskt lagd för att acceptera deontologiska synsätt på världen, och som förklaringsmodell för folks (och mina) handlingar, men idag har jag inga större problem med det. Besides; det känns faktiskt bra när någon ber om ursäkt efter att man upplevt att man blivit felbehandlad; att någon ber om ursäkt innebär inte att dom därmed har tagit eller försöker ta något ifrån dig eller implicerar någotdera; och man behöver inte se situationen utifrån dom/sub-positioneringar överhuvudtaget. Problemet i fallet ovanför förvärrades av att jag inte förstod vad båda personerna, separat, bad om ursäkt för riktigt, för att jag var så trött och dissocierade så pass lätt som jag gjorde där och då. För att jag inte vågade vara där, utan hellre var i min fantasi och i mina försvarsmekanismer.


Men ja - även om man inte behöver förstå ett förlåt som alfa- eller beta-beteende (och för den delen inte utifrån en känsla av underläge baserad på jagsvaghet och paranoia heller), så är det väldigt intressant att göra det, och fundera över vad dominans överhuvudtaget är för någonting, since it's so jäkla wheels within wheels. I mänskliga relationer kan alla involverade parter se sig själva som subordinated, exempelvis, and, you know, each act of aggression is believed by the aggressor to be defensive, vilket inte direkt gör saker lättare att bena ut. Och inte är det bara i mänskliga relationer som situationen blir komplicerad - jag minns hur fascinerad jag var när jag läste The Selfish Gene för många år sedan och alla reversals Dawkins pulled on me vad gäller hur man kan tolka världen på. Jag drar mig till minnes ett avsnitt om grisar där Dawkins slutsats var jobbigt ögonöppnande: "The whole 'strategy' of 'If dominant behave as a "slave", if subordinate behave as a "master"', is rewarded and therefore stable." Like what the fuck am I even supposed to do with that? I'll tell you what I shouldn't do with it - replace "dominant" med "egoistic", och tänka att jag i själva verket är dominant/egoistisk/destruktiv (vilket inte alls är samma sak och inte bör likställas med varandra) varje gång jag är rädd, upplever att jag är i underläge, eller "gör mig själv subordinate". That kind of thinking leads down the dark path, it does, and we don't wanna go there.


Dominans hänger ihop med status, och det här med status är lika komplicerat det. Varför lät Attila sina gäster äta från guldskålar, medan han åt från en simpel träskål? För att markera sitt bristande behov av "ytliga ting". För att markera att hans status var så hög att det som andra jagade och visade upp för att få status, var något han helt enkelt kunde skita i, men att likväl han tog sig friheten att indulga sina gäster genom att ge dom det som var deras att få, på deras nivå, och hans att ge - både som en gåva och en förolämpning (och att hans gäster inte kunde göra annat än acceptera detta, eller kanske rentav visa tacksamhet för det). Det får mig att minnas en person jag träffade som jobbade som servitör på finare restauranger och sa att dom "nyrika" kom till restaurangerna uppklädda, medan dom riktigt rika jävlarna som föddes med silversked i munnen lika gärna kunde komma till den fina restaurangen i jeans - they were just above it all.


By following "the rules" to a tee, avslöjade dom nyrika sig och sin bristande förståelse för dom sociala regler som skiljde dom från det riktigt fina folket - dom som fick lov att mörkas (framtida länk), vara inkonsekventa, och hade bemästrat det informella kapitalet i den fina restaurangens sociala sfär. Ett annat fiffigt sätt som människor har använt sig av för att både ha kakan och äta den throughout history, är att dela upp ting i olika domäner, therefore making them incommensurable, ergo "and/with" snarare än "either/or". 1) Vi måste följa Guds lagar, 2) vi måste följa människors lagar, 3) ibland går människors lagar emot Guds lagar, 4) låt oss då dela upp världen i två - Guds rike, och människornas civil-juridiska rike, så blir både Gud, prästerskapet, och adeln nöjd. Ett liknande sätt att bibehålla Guds rike på jorden och dess egalitära idéer samtidigt som man möjliggör hierarkier och status-positioner, är det som den ortodoxa kyrkan använder sig av när dom applicerar konceptet primus inter pares, där den som är "first among equals" är precis som vi andra - bara lite mer så.


Religion kan man hämta mycket från när man funderar över status. Vad för typ av status har en buddhistisk munk som är beroende av människors välvilja i form av charity för sin överlevnad? And what the fuck is up with the monks caging birds bara för att sedan släppa dom fria när dom får gåvor från människor? I vilken värld ackumulerar människan som möjliggör detta system genom att ge gåvor till munken karma? Well obviously i den buddhistiska, but it still seems a bit backward to me, och något som skulle passa i en Monthy Pyton-sketch än i vår värld (å andra sidan finns det nog många religiösa praktiker som skulle kunna bli roliga sketcher). I vilket fall så kan inte munkar ackumulera (investera/grow) kapital riktigt, och kan definitivt inte omvandla den till något annat än den lott dom har i livet - hur djup respekt andra människor än har för munkarnas öde och commitment, så är munkarnas frihet att röra sig mellan olika sfärer otroligt liten. Och här återkommer vi till förlåtelsen igen, och förmågan att ge som statussymbol. I vår kultur vinner den som har mest shit när dom dör (so to say), men historiskt sett har det här verkligen inte varit det enda sättet att se på status, där man i vissa kulturer snarare förstått status som förmågan att ge bort. I en sådan kultur hade den som inte gav tillbaka av sin rikedom till sitt community inte längre status i det kollektivet, även om hen då fortfarande hade en massa "skit", det vill säga kapital som hade gått från status i en grupp, till prylar med (i teorin) bruksvärde. Den som säger förlåt kan säga förlåt för att den har makt att göra det, men ibland har samma person inte makt att inte säga förlåt för att den då förlorar sin makt, och inte ser den omvandlas till kapital i form av förtroende eller what have you, utan snarare ser den dissolve right in front of them. I andra fall är förmågan att ge förlåtelse både fri och en form av dominans - som exempelvis när en gejmande pick-up artist ger komplimanger till någon osäker brud som blir beroende av bekräftelsen och därför finner sig i artistens thrall.


Vi får heller inte glömma att förlåtelsen, och egentligen alla sorters gåvor, ofta inte kan ges av den som inte har makt, prylar, eller är skyldiga till något to begin with, vilket såklart historiskt sett ofta använts som bevis för att den som generellt är utan i själva verket är just girig, inte vill erkänna sin skuld, och inte är värd status eller makt. Wheels within wheels som self-fulfilling prophecy, där den som proclaimar judgment anses vara objektiv, och detta för att den är icke-investerad, utan jäv - utan behov, vilket den är till att börja med för att den har makt att både ta sig rätten att döma, och att ge förlåtelse. Och på tal om att äta kakan och ha den, så låter följande passage från Romarbrevet 12:16-21 passivt aggressivt på ett sånt där satans jävla självgott sätt: "Är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud." Oh you self righteous bastard, ska du strö din godhet omkring dig så att du kan gotta dig i att du minsann är bättre än din fiende, och att du i ditt givande av "kakor" till din fiende därmed förbereder dom för helvetets lågor? Snacka om att ge bort kakan och äta den! This is definitely the wrong kind of religious, och hamnar i samma kategori som människor som gottar sig i att folk dom anser lever fel kommer "få sitt" så småningom (doesn't matter if it's hell, or because of Wiccan or Buddhist or what-have-you type of karma). Come here you bastard; I won't be passive-aggressive by condemning you from behind a false smile, at a distance, with the help of a mediating God - I'll tell you to your face that you're a fucking asshole and need a good tank and spank.



5.

Det är synd att jag i hela mitt liv prioriterat att leva och ta till mig saker på distans, utifrån, för att jag inte vågar vara nära. Inte vågar tro på min egen röst, och därför söker bekräftelse utifrån på det jag har inombords. Inte vågar vara intim i mitt relaterande till andra i rädsla för att bli tillintetgjord. Jag läser, därför finns jag. I marginalerna tillåter jag min röst att komma fram. Med ordets hjälp låter jag författaren trösta mig. För när en person som jag har en relation till säger något, så hör jag det konkreta, i form av tröst eller budskap, men jag hör även det relationella budskapet, som kräver mentalisering, och gör mig rädd och osäker och reaktiv och tolkande och misstroende. Gör mig beredd på strid, eller flykt. Och fly gör jag - tillbaka till böckerna, och orden som gör mig verklig.