fredag 22 september 2017

Ont i halsen och sångträning



Det här är ett inlägg tillägnat min fina gospelkör på St Matteus - må era stämband gå i frid, och melodies from heaven nå era öron vart ni än befinner er!


Yeah det verkar som att jag håller på att bli förkyld för tredje gången på väldigt kort tid (edit: nope, bara kroppen som är förvirrad, som vanligt), men oberoende av huruvida så är fallet eller inte, så har jag funderat generellt över vad man kan träna på sångmässigt om man har ont i halsen - no matter the cause. Det sägs ju att man inte ska sjunga vid halsont nämligen, och jag har ont i halsen jätteofta, och ni har det säkert också ibland, so here goes.
 

Jag har kommit fram till att när man inte bör sjunga, kan man fortfarande 1) försöka lära sig texter, 2) laborera med känsla/dynamik, och 3) jobba med diafragman. Dynamiken kan man arbeta med genom att sjunga genom ett sugrör, och då "sjunga" på ett sådant sätt att inte ljud kommer ut när man täpper för sugröret. Gör man detta korrekt så klarar sig halsen bra - om man inte har förlorat rösten helt och hållet då. Just känslan/dynamiken kan man öva på när man har ont i halsen, och kanske får man rentav bättre feeling när man sjunger genom sugrör än om man faktiskt behöver sjunga samtidigt och således laborera med fler element än air flow. Kolla bara på drag queens when they lip sync for their lives - that super explosive and expressiev shit hade inte gått om dom faktiskt var tvungna att sjunga samtidigt. Jag menar när man ljudar i sugröret och samtidigt lyssnar på låten man ljudar kan man låtsas att man är den som sjunger, precis som drag queens gör, och enligt min egna erfarenhet kan resultatet vara snarlikt spindelnätövningens (den som körledaren Daniel gjort med oss). Ska man sjunga som en stjärna behöver man känna sig som en stjärna.
 

Dynamik kan man utforska även på andra sätt än med hjälp av sugrör, och vill man kombinera med diafragma-träning kan man pröva på att leka trumma, eller som det heter "in the biz" - beatboxa. Gör på eget vis, eller få lite lektioner av KRNFX (yo this fucking guy teaming up with Walk off the Earth = awesomesauce). Om freestyle inte är din grej och du behöver några övningar för att inspireras till att träna, så finns det såna också. Känner du dig för dum när du försöker dig på "this beat and boxing thing", så kan du alltid vissla, och även visslande går att göra på ett sätt där andningen är mer, eller mindre, vettig - which means potential för träning och utveckling. Gambatte!


En sak att ha i åtanke när man leker trumma är att även trummor handlar om mer än bara beatet, och att dynamik är det som skiljer säg Candy Ken från Paigey Cakey, eller Nadia Rose. I don't even need to hear them lyrics för att gå igång på attityden och dynamiken hos Paigey eller Nadia, och jag behöver inte rappa text överhuvudtaget för att intonera dynamiskt som dom gör, utan kan sugröra mig genom låtarna smooth as silk (or, you know, whatever's the opposite of that). Det är inte för inget som Mike Portnoy i Dream Theater såg sitt trumset (som kunde bestå av 20 olika saker att slå på) som ett instrument där han slog fram olika toner, och även om han kanske inte hade slagverk med specifika designerade toner som han skrev ut, så var ju resultatet sådant att han i princip var en fjärde stämma som harmoniserade med sången, gitarren, och basen, och därmed kunde drämma av en hel skala på sina trummor (som exempelvis i introt till 6:00). Och trots att man kommer längre och längre bort från "sång" ju snabbare man trummar eller rappar eller beatboxar, så går det fortfarande att vara dynamisk när man gör det - lyssna bara på Karmin och Watsky, eller Angel Haze. Åt andra hållet går artister som Snoop, eller Tyler The Creator, som båda saktar ner saker rejält... och ofta är lite efter beatet, men likväl inte "sätter sig ner på röven" - som det så fint heter på Daniel-speak. Basically - no matter what you be doing, there's just no excuse for being a basic bitch.


Candy Ken (God bless his soul) var jättekul att se på Erotikaftonen på Inkonst förra helgen, men jag tror ju ta mig fan att han rappar för att han är tondöv och tror att han då kommer undan, men tyvärr skiner det igenom även när man inte behöver hålla en ton. Och ja, visst är det här att låta monotont och icke-dynamiskt även det en typ av stil (som ofta används av white people inom hiphop för comedic effect, exempelvis av The Lonely Island, Jon Lajoie, och Scott Gairdner), och jag undrar om inte hela konceptet Candy Ken är medvetet camp (inte bara estetiken då, utan även rappandet och beatsen), men likväl är detta att låta monotont en väldigt smal och specifik stil som det ska mycket till för att lägga tid att träna på - och mycket ont i halsen just isn't mycket enough. (and psst--
 

Fasiken, allt det här snack om dynamik får mig att vilja läsa någon slags analys av på vilket sätt the loudness war har påverkat den moderna musikindustrin; vilken typ av musik som blivit mindre/mer populär på grund av det; hur det har påverkat sätt vi lyssnar på musik; och om vår musiksmak har förändrats på grund av det. If you know anything about it - leave a comment.


To summarize: in case of sore throat, upp och hoppa - hiphoppa. Because Jesus is our nigga? Om du av någon anledning ändå vill ge dig fan på att sjunga när du har ont i halsen, så finns det sätt att sjunga på som gör en ledsen hals lite mindre ledsen - åtminstone av egen erfarenhet. Jag tänker att om man försöker sig på mycket "mask resonance", det vill säga gets ones twang game on, så kan man komma undan med att sjunga, även om det kanske inte kommer vara "sång" enligt folk - och minst av alla dom du bor med. Likväl tillåter jag mig själv att leka fiol/theremin ibland, sådär halvtyst, snarare än för full hals (vilket ju hade varit kontraproduktivt om jag haft ont i halsen). Okej, jag erkänner - ibland leker jag fiol även när jag inte har ont i halsen. Fast Herre Gud, det låter som att det är lika svårt att spela rent när man (eller jag) leker fiol/theremin, som när man faktiskt spelar fiol/theremin, which make all three instruments nightmares for aspiring nybörjare - and especially deras föräldrar/grannar. Nå, man leker ju för sin egen skull (om man vet sitt eget och andras bästa), så lek på! Tonsäkerhet med väldigt överdriven theremin-twang är säkert bra träning för något sångrelaterat det också.
 

Slutligen verkar leka kazoo funka ganska bra för mina stämband när jag inte kan sjunga, fast då genom lite lätta övningar, snarare än full-on butt-kicking covers (fast om man faktiskt spelar en kazoo kanske det inte är så jobbigt för en ledsen hals).


And if none of the above works, well, då får man väl lyssna på musik man gillar istället. Själv har jag just upptäckt Elyose, och haft särskilt en låt på repeat - Rédemption.


What awesomeness. Som om Evanescence, Lacuna Coil, och To-Mera hade ett kärleksbarn. I'll leave you with that, very abstract, image. Nah, jag lämnar er istället med bilder av sångarna i dom tre banden och låter ert imagination föreställa er dom skapa kärleksbarn tillsammans, had they, you know, uh - god damnit, look - whatever, just enjoy these beautiful wimminfolk trying to gobble you up with their mesmerizing stares.



________



BRONUS BIT!

Två grymma hiphopare kommer spela på Landskrona Prides fest den 30:e, nämligen Soleil Camara, och O-Hund, så checka dom.

tisdag 19 september 2017

Effektivt och billigt matlagande



Jag har skrivit om hur det är att husera i min nya lägenhet och då i form av ett blogginlägg som handlande om inredning. But there's more to it! Eller ja, mest ett gäng bilder jag tog efter att jag flyttade in och insåg hur jäkla effektiv jag numera kunde vara vad gällde min matlagning. Jag menar har man två frysar för sig själv (köpte till en), jämfört med som mest en halv halv frys i tidigare lägenheter - då jäklar kan man köra storkok. På detta sätt kan man spara både tid och pengar. Jag menar inte nog med att jag kan ha tre grytor igång samtidigt och faktiskt ha någonstans att frysa in dom, numera kan jag även köpa grejer när dom är riktigt billiga (som exempelvis ost eller kött, genom att kolla priserna genom matpriskollen), och frysa in även that mutha'. So without further ado, låt mig bildspela er igenom lite smooth matlagande som det ser ut i min nya, proaktiva, streamlinade, lägenhet.

Foodstuffs. Lite sådär fusk-LCHF, som jag inte längre tillåter mig själv - and oh boy does the process streamline när man slipper hålla på med lökar av diverse slag! Time consuming, I tell ya. (And eye consuming, incidentally). Och vill jag ha lite lök så har jag köpe-lök tärnad och fryst, vilket räcker mig gott och väl.

Foodstuffs on balkongstuffs. Ergonomi och bra podcasts är ett måste för det en jäkla massa tid att vara effektiv.

Ännu mer lök.

At this point ser jag inte ens lökarna längre, utan jag bara tänker på mina fina japanska knivar. Intermission time!

 Yeah - that's what's what. Så jäkla skönt att ha grymma knivar, för första gången någonsin. Fast tydligen får ni inte se filmen som visar hur lekande lätt mina knivar skär kål. :(

Nackdelen är väl att jag vill ta hand om knivarna, vilket kräver diverse former av slipning som jag gör då och då här hemma, and which I'll never see the end of. Fast man känner sig lite cool när man slipar, å andra (bak)sidan.

Speaking of cool. Business up front - party in the back. För att knivar av kolstål behöver torkas av varje gång man slutar skära i något. Which explains just about everything in the picture above, I'm sure.

Back to business. Now in session - ingefära.

It's a sunny day, after all.

50g-goodness att addera till valfri måltid (eller bara rakt upp och ner på en tallrik, och in i munnen, because hedonism).

Av plast är du kommen, plast ska du åter varda.

Eggstra, eggstra! Nuförtiden kör jag äggen i plast istället för burkar, but it would seem att alla vägar leder till plast av ett eller annat slag.

Första gången jag lagade mat i den nya lägenheten blev det tjugo burkar, men det brukar bli 30 these days - which means mat i 30 dagar (givet att jag en gång om dagen äter surkål med fett snarare än "middag", which I do). Skönt att behöva laga mat en gång i månaden ungefär. När jag gör ägg gör jag också kanske 90 åt gången, vilket räcker till mat i 45 dagar. 2kg ost räcker i 40 dagar. Köttet är mer komplicerat då jag köper ett par kilo åt gången, och då helt enkelt får laga det efter att jag köpt det. Jag försöker i alla fall göra det så enkelt för mig som jag bara kan, vilket innebär kött på plåtar i ugnen, upp till tre stycken samtidigt. Good enough for me.

Och här har vi näringen till åtminstone nästa fullmåne.

Här har vi min lilla frys, som ju var anledningen till att jag köpte en riktigt stor en till att börja med. Because bad bitches need svoboda. Och ett kylskåp med fun light och annat #skinnyssential.

Efteråt tar jag mig en kall en, LCHF-style. Välkommen åter!

måndag 18 september 2017

Artikel - South Park Comes out Swinging Against White Male Entitlement



"... something shifted over time. It was a gradual, but South Park evolved into a show that seemed to acknowledge its own flaws and worked to consciously correct its former narrative. Season arcs took form, and by the time “The Cissy” aired, it was reasonable to wonder if this was even the same creative team that brought us “D-Yikes” in the first place. For the past couple of years, showrunners Parker and Stone have been even more unabashed in their almost stunningly progressive narrative—from their thorough condemnation of neoliberalism to their attack on internet trolls."
  
Länk.
 

För tio, eller femton år sedan, hade jag aldrig kunnat gissa hur South Park skulle vara när det var inne på sin 21:a säsong, och att serien skulle kännas mer aktuell än både Family Guy och The Simpsons. Där jag slutat titta på Family Guy och The Simpsons för längesedan (då jag upplever dom vara formulaic, oinspirerande, andefattiga, och fast i samma nötta hjulspår), känns varje ny säsong av South Park fräsch, aktuell, och faktiskt förvånansvärt progressiv, och detta på ett sätt som ett run of the mill Simpsons-avsnitt fullt med the same old PC stuff inte känns. Även om Rick & Morty blivit min nya favorit bland tecknade serier, och den pågående säsongen är minst lika bra som dom två första, så har South Park definitivt en plats i mitt hjärta och tv-rutan, och detta för att serien faktiskt verkar vara mer considerate nu än vad den någonsin varit, och tar en vettig politisk ställning (även om den inte är okomplicerad) snarare än delar ut smällar indiscriminately som den gjorde förr - en humoristisk praktik och relik som långt ifrån att vara neutral i själva verket göra mer skada mot minoriteter än mot dom som har just privilegium.


 
Folk överlag verkar dock inte hålla med om att South Park är bättre än någonsin just nu, då tittarsiffrorna legat runt 1,5-2 miljoner dom senaste säsongerna, jämfört med storhetstidens 5 miljoner, och dom senaste tio årens kanske 3 miljoner. It is what it is, men det faktum att serien har så många tittare fortfarande trots sin gear switch finner jag glädjande. Jag vet inte hur många av dom tittarna är nya, och hur många av dom är personer som mig som följt serien i 20 år (oh fuck me that's actually a really long time och gör nog South Park till den kulturella produkt jag "följt" längst om man bortser från företag i form av exempelvis Nintendo), men i vilket fall är jag glad över att South Park har lyckats göra det den gör nu och med detta inspirera både mig och en jäkla massa andra människor. Here's to dicks and dick jokes stop dickin' around and finally, um, growing up!



fredag 15 september 2017

Queer joy - it's the small things




It's the small things, you know. Som när min präst ber för mig, och faktiskt könar mig som hon varje gång han könar mig inför Gud. Eller som när jag tittar på Wikipedias lista över LGBT-filmer regisserade av kvinnor och ser att Bound finns med. I såna stunder känner jag liksom att ja, dom ser mig. Jag är en del av något. Jag finns. Det är nog lätt att börja ta det för givet, men jag gör det inte, och särskilt när jag liksom inte förväntar mig att bli förstådd och speglad.

 

And to top it off: ikväll när jag klubbade på Babel, så var typ det första jag gjorde att dansa ganska sexuellt suggestivt med några tjejer, varpå en av väktarna tar mig åt sidan, och jag förväntar mig att han ska säga åt mig att inte dansa som en hora, typ, because guys be fucking staring och väktaren är man och väktare så obviously är han ond och sexistisk. Men nej, that's not at all what happens - istället säger väktaren att jag ska veta att om det skulle vara något bekymmer ikväll så finns dom (väktarna) där för mig och att jag inte ska tveka att söka upp dom. You guys.


För övrigt - satan vad mycket queera filmer och dokumentärer som verkar komma från Canada. Om det inte vore samma jäkla tempererade klimat där som i Skåneland (om inte värre) så skulle jag vara nyfiken på att bo där.


tisdag 12 september 2017

WayHaught - Bury Your Gay Trope, LGBTQ representation, and BULLETPROOF LESBIANS



"We did something really unprecedented, something I've never done ever on a show," Andras told BuzzFeed News on a recent phone call. "Given the year the LGBT community has had, we actually went on the record and made a comment that Nicole and Waverly are alive at the end of the season. If you care to get involved with this couple, I just want to let you know — their hearts are still beating by the end of this year."

Länk.

Now that is Way... cool. Because gurl, Waverly Earp and Nicole Haught be thick like thieves - always taking each others, and my, breath away.




All smooshed together - just like I want them. Och obviously inte är ensam om, för Wynnona Earp verkar ha blivit en sån där kultserie med hardcore-fans som älskar sina queera karaktärer, you know - alive. Hey, they ain't asking for much, one would assume, men att döma av hur många hbtq-karaktärer på film/tv som blivit offade genom tiderna (184), så är det faktiskt en big thing att två kvinnor som är i ett romantiskt förhållande med varandra får ha sin air time fredad - om än blott en stund. Because we miss you, Tara. And we love to miss you, which makes it even worse. Damn you, Joss Whedon!


Men ja inte nog med att WayHought överlevde säsong 1, dom överlevde även hela säsong 2! Gretchen på fandomentals drar slutatsen att dom (och dom andra queera karaktärerna i Wynnona Earp) must be some new type of superhero, more specifically The Unkillable Queer! "Under the guiding hands of Emily Andras, the team of writers who gave us Wynonna Earp have done the impossible. They created the Unkillable Queer. And not just one character falls into this trope, one was not enough. No, they gave us three (one could legitimately argue four) queer characters who survived this season."  


Be still, my queer, titanium, heart. <3





B(R)ONUS BIT!

Katherine Barrell som spelar en gravid Wynonna Earp och blev E's Girl on Top, skrev en dikt som hon framförde på nätet. Which is awesome, even if not as awesome som det faktum att hon numera är en gunslinging preggo superhero.

Before I was Girl on Top of E! Online
I was on top of that man of mine
The result was a baby and I thought that maybe
Season two would be canceled by Syfy
But it wasn't! And the fans were nonplussed
By my ginormous u-terus
Earpers voted in droves, identifying roads
Now we're all dreaming in captchas
So, high five to my former fetus
And to Mama Earp, Emily Andras
And also to E! for including me in this list of incredible females
But the biggest thank you of all, goes to our fandom, more mighty than small
Your support whose great depth leaves me completely shooketh
Boobs are better than dynamite, y'all

Artikel/Serie - Kajsa Bergqvist om Regnbågshjältar: ”Vi ville veta hur det varit för andra”



Hur är det att komma ut som gay i idrottsvärlden? Varför väntar så många med att berätta? I SVT-unika serien Regnbågshjältar möter Kajsa Bergqvist och Peter Häggström sex homosexuella idrottare från olika delar av världen.

Länk. 


Artikel/Nyhet - Att jobba med inkludering




Förra veckan lanserade SISU Idrottsutbildarna, Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsböcker en ny utbildningswebb, Inkluderande idrott. Hemsidan är uppbyggd i block som alla innehåller fakta och verktyg för att skapa en bättre idrottsmiljö. Den riktar sig dig som ledare, tränare, anställd eller förtroendevald i förening och förbund. Du bestämmer själv vilka block som passar dig, din träningsgrupp eller din förening beroende på vilken kontext du befinner dig i.
Syftet med webbplatsen är att fungera som ett verktyg för att jobba för att fler ska få ta del av den idrottsliga gemenskapen, känna sig sedda och ha möjlighet att påverka verksamheten. Tanken är att Inkluderande idrott ska ge kunskap, skapa reflektion, samtal men även vilja, mod och handlingskraft till genomföra förändringar i verksamheten.

Länk.

Jag är lat och orkar inte bedöma hur vettigt initiativet och slutprodukten är, but there it is.