fredag 19 januari 2018

Comment on Dr. Rachel McKinnons youtube video "Including Trans Athletes in Sport: Analyzing Principles and Policies of Fairness in Competition"

Firstlythe video in question. You have to watch it for this blog post to make any sense. Secondly, my position in the whole "trans/intersex/high testosterone female athlete" debate after having seen Rachel's video is more or less the same as it has been since I wrote a blog post about the topic two years ago. This position is a middle position of sorts, similar to the one espoused by "scientist first, athlete second, transgender third" Joanna Harper, whose opinions on the matter are stated here, and a more personal account of her experience as a trans athlete on hormone replacement therapy is something can be read about here.

Having gotten that out of the way, although I understand that singling out (only) testosterone as something to determine female eligibility in sports is problematic (since women come in all shapes and sizes, etc), I still think that this makes the most sense taking all things into account. Rachel asks (rhetorically) why it should be considered fair to permit other large competitive advantages based on natural physical characteristics like height where the advantages are greater than the 10-12% which male athletes have over female ones (supposedly mostly due to their testosterone levels), but ban levels of endogenous free testosterone (fT) in female athletes that although comparatively high, confer a much smaller advantage than that. What needs unpacking here before answering the question is the alleged "endogenous testosterone that confers a smaller advantage", and the research that this conclusion is based on. Sure, high fT levels in female Olympic athletes might account for a “mere” ~3% difference in performance, but this is only so when using a very specific tool to measure and define what would constitute“high levels of fT”.

(I'm jesting it's not really that bad)

As Roger Pielke writes in his review of the IAAF study (Bermon and Garnier, 2017), the paper has some significant methodological issues, the most notable according to him being the inclusion of female athletes known to have been doping, with those who have naturally high levels of fT. I myself see the usage of tertiles to divide female athletes and their athletic performance as it relates to high fT levels as more problematic. Don't get me wrong; the study as presented does give us valuable information, but I don't really know what to do with it for my purposes, because I'm mostly interested in the outliers – i.e. the freaksand their relative performance to the other 99% which although not by any stretch are necessarily “normal”, definitely are so relative to the super (in more than one sense) deviations. Why? Because the question of female eligibility has always been actualized in relation to the outliers, rather than a third of the elite athletes. The fact that there is an on average 3% difference in athletic results between the top and bottom tertiles isn't surprising, nor am I sure that it should matter to anyone if this data isn't supplemented by data concerning the aforementioned 1% (unless one deems 3% to make all the difference in the world of elite sports and thus feels satisfied with the data we already have because any more would be "more of the same"). As Joanna Harper writes: "The difference in the T levels between the two groups of women in the Bermon/Garnier study was not nearly as large as the difference between most women and those with hyperandrogenism. And it is this massive testosterone-based advantage held by many intersex women that was the foundation for the now-suspended IAAF rules".

In the Bermon/Garnier study, twenty-four female athletes showed a T concentration >3.08 nmol/L, a number which according to Pielke has been calculated to represent the 99th percentile in a previous normative study in elite female athletes. What this means is that those women have exceptionally high fT levels, yet still have 3-10 times lower levels than the average man does. The argument could be made that although hyperandrogenism in general (among elite, Olympian athletes, that is*) doesn't seem to confer a competitive advantage larger than ~3% across the board, some cases of hyperandrogenism might. One might also thus argue that some cases of "transgenderism" have even bigger potential for conferring competitive advantages in female athletes – especially if allowing trans women who haven't gone through hormone replacement therapy be eligible for female competition, which is Rachel's opinion.

My own opinions in the matter are a conglomerate view that I've arrived at after considering the available research, female sports as a whole, the transgender issue, the social justice aspects, etc. I still think that although there is no clear answer here, and there are inconsistencies in all the conclusions which seem possibly correct to me and touches base with all of the point of interests and areas of contention mentioned above, I believe the best way to go from here is to classify people by default as men or women as dictated by their legal gender, and then permit sport organizations to measure athlete's fT levels and deny people who have a higher concentration than say 8 nmol/L to compete in the female category. It might be wise to add some corollary qualifiers following this, such as a time-span in which the athlete must have such and such (low) fT levels, or that the legal gender of the athlete wanting to compete in the female category should also be female. And although my focus lies on the "eligible vs ineligible female regulation" part of it all, I do believe that gender verification by legal documents rather than self-definition would help the cause here to get trans women more accepted the coming 10-20 years as women, and as female athletes, which is very important to me – more so than opening up the playing field for all kinds of trans(feminine) people.

In the interest of fairness, and given the disparities concerning transgender care and acceptance across countries, one could argue that self-definition is the more just option for “deciding gender”, but I'm hoping that the problems for specific individuals (even if seen in the light of class and/or race) following a stricter admittance policy would be small enough not to justify to give up "the needs of the many", whom I deem would be better served by having eligibility requirements. I believe that the needs of the many are likewise best served by not allowing fT levels higher than 8nmol/l to compete in the female category simply because I don't believe it would be that much of a problem for a clear majority of intersex and transgender athletes due to my assumptions that 1) not many women with hyperandrogenism have testosterone levels in the male range, and 2) very few trans women would want to, while also serving as a sort of check for both public outcry, and controversy.

As such, just as Rachel, I am using a proportionality test as a condition for justifying prima facie discrimination, only reaching different conclusions than she does. Are the social benefits of the discriminatory policy outweighing the cost to those discriminated against? When it comes to not allowing transgender women compete as women, the answer is emphatically no, but my answer right now is unequivocally negative only when there are corresponding modifiers and "prima facie discrimination practices" applied which expressly regulate and use fT levels as the central eligibility criteria for participation. Such are the conditions under which I believe the most goodness can be expressed and achieved, and although that statement might sound unambiguously utilitarian, I consider my belief to be more nuanced than so, in that I approach the matter (but perhaps don’t disclose this process well enough) also from other vantage points, for example pragmatism and virtue ethics.

All of sports and it’s idea of “fairness” is, to be honest, as much make-believe as the rules which govern the different sports, but in order for the pretense to be kept up, rule changes of any kind have to be grounded in some sort of “natural virtue” as much as people’s idea of fairness, and their intuitions concerning these. There’s nothing God-given in the whole male/female division, but as long as our intuitions concerning sex and gender are the way they are, and are so strong that it’s one of the intuitions we organize our society after the most, the rules which govern sports will, and should, be an expression of that fact – given that we value that institution as a bearer of and a vessel for our moral values. Times they are a’ changin’, sure enough, and so do the rules which follow the times, but they do so gradually, and I see little value in full-on revolution when things are going in the right direction already.

We might imagine a future Olympic Games that has done away with the idea of crowning a champion that is the best there is in a given category and/or sport, and instead concentrates on creating an event that is radically different to what we might imagine today. Where every event that takes place is more centered around people and their training process, reality-show style, than performance. Where the people selected for the venue have been done so by lottery tickets – a different sorts of “veil of ignorance”. They might even make the Olympics about something else than competition altogether, focusing instead on play, and fun. The question comes down to what sort of bodies and events we, right now; want to watch perform athletic feats; what kind of athletes inspire us; and what rules make us aspire to become better athletes, competitors, and people, on the whole, and as a whole – as a people. Paradoxically, as with all aspirations of unity (even unity in diversity), someone has to draw the short straw, and it’s not fair, but it can be appropriate and right nonetheless. 


* A 3% advantage performance at the Olympic level is very much given that it can basically be the difference between competing for a medal and not qualifying at all, but one must remember that this is after having added together all of the other advantages that the Olympians have over the general population, such as physical markers (height, weight), genetic variables, other hormonal markers,, accessibility to good coaching, etc. People who compete in the Olympic Games are the cream of the crop, meaning that they already have a significant amount of the competitive advantages that are possible to have, making high fT just one of many variables which are more or less “maxed out” in the athletes in question, which, depending on how you look at it (and depending on how much empiric data, besides “clinical experience”, we actually might have on the matter), makes high fT levels even more essential for competition at an elite level, or, in fact, less.

lördag 30 december 2017

Vad jag gör på gymmet these days - en uppdatering och ett program

Jag styrkelyfter inte längre, och när jag får tummen ur röven ska jag få den här bloggen att avspegla detta faktum bättre, but for now tänkte jag nöja mig med en liten uppdatering gällande vad exakt det är jag sysslar med på gymmet - synnerligen som det jag sysslar med mycket väl kan land me a spot på någon gym fail compilation video på youtube, and I want to cover my ass, ergo splainy. Jag postade ett inlägg där jag gick igenom min träning och mina mål inför framtiden, och hur det kan se ut när jag är på 24/7, och här tänkte jag gå djupare in på mina gympass, för att jag ändå kände ett behov av att strukturera upp min träning lite mer då mina pass på gymmet började bli över två timmar och gjorde mig onödigt stressad.

Det jag sysslar med just nu på gymmet är allmän styrketräning (jag försöker rentav bli lite starkare igen, och hoppas att det ska gå att regaina den styrka jag förlorat med ganska lite tidsinvestering, om jag bara kör basic-övningarna runt 80-90% av mitt 1RM), men jag försöker ju också fixa min APT, do the splits, och bygga rumpa. Det här inlägget kommer fokusera primärt på rumpbyggandet, för att den delen av min nuvarande träning är den som jag har känt störst behov av att lära mig mer om - och som det är störst chans ger mig mina 15 seconds of fame on the laughing tube.

Det här med att bygga rumpa, bodybuilding, är ganska nytt för mig, likaså att använda "konstiga" maskiner för ett relativt specifikt syfte - synnerligen att använda dom på ett rather konstigt sätt. Min nya guru är the ass master and brofessor of all things glute, Mr. Bret Contreras-san, vars idéer om hur man bygger och stärker rumpan finns all over the internets, exempelvis i en artikel på t-nation där han ger en liten overview på "the what of the butt". I den artikeln nämns några ord som jag tänkte använda mig av här, nämligen 1) hip extension, 2) hip hyperextension, 3) hip abduction, 4) hip transverse abduction, och 5) hip external rotation. Lägre gluteus maximus involverar hip extension, hip hyperextension, och hip transverse abduction, medan övre involverar alla fem.

Bret nämner några principer i artikeln som är relevanta för att förstå mitt träningsupplägg (även om jag inte tänker gå igenom dom på detaljnivå): "the hip can hyperextend ten degrees with bent legs, twenty degrees with straight legs, and thirty degrees when forcibly pulled back." /.../ "the gluteus maximus muscles contract the hardest from zero to twenty degrees of hyperextension.". För mig innebär dessa principer att jag prioriterar att utföra övningar på ett sådant sätt att fokus ligger på gluteus, snarare än skinksträngarna, which basically comes down to att göra övningar med böjda ben. Bret går även  igenom några andra basic facts i artikeln ovan, most importantly att "the strongest joint action at the hip is hip extension/hyperextension", och att "a sprint activates 234% more mean gluteus maximus muscle than a vertical jump", vilket innebär att den som bygger rumpa vill göra övningar som "mimics sprinting", snarare än vertical jumping, och att namnen han ger dessa två sorters övningar är just hip hyperextension respektive hip extension. Med hans egna ord:
  • Hip extension exercises that mimic vertical jumping have vertical or axial directional load vectors and include squats, deadlifts, and static lunges.
  • Hip extension exercises that mimic sprinting have horizontal or anteroposterior directional load vectors, involve hip hyperextension, and include reverse hypers, back extensions, hip thrusts, pendulum quadruped hip extensions, and pull-throughs.

Givet detta borde jag (som vill bygga mycket rumpmuskler för att jag mest får oönskat fett på magen när jag äter mer mat ) alltså fokusera på hip hypertextension-övningar, but wait just a minute - there's a caveat:

"While the shape of the glutes are largely genetic, women still need to attempt to preserve the sexy A-shape as much as possible and watch their upper glute to lower glute ratio. The girls in the "good" category have a sexy A-shape and can perform all types of glute exercises. The girls in the "bad" category have well-developed glutes, but are losing their A-shape due to overdeveloped upper glutes. Their upper glutes are getting too big. These girls should avoid hip hyperextension, abduction, and external rotation exercise and stick to solely hip extension exercises." 

Med andra ord - jag som inte har en sån där jävla Grade A ass (A for you fucking lucky Assholes, obviously) utan snarare någon slags topsy-turvy V-shaped booteh, bör undvika att göra för mycket av just dom övningarna som är bäst för att bygga rumpa, och istället fokusera på the lower glutes och dom tre rörelserna som dessa utför.

I guess att denna fakta ger mig anledning nog att med gott samvete fortsätta köra supertunga bro lifts som kronlyft och halvböjar, istället för att fjolla runt med massor av reps quadruped (down on all four, butt up in the air) (like I just don't care, while guys stare). Och det är ju inte som att jag inte känner gluteus när jag står där med 100kg+ på ryggen eller i händerna - snarare är det just dessa övningar som jag känner absolut mest i gluteus när jag kör tungt och få reps. Men yeah, jag kommer ju köra allt jag bara kan likväl nu i början, och således även dom övningarna som potentiellt throws my ass game off and into the whack, och detta för att bygga upp någon slags vettig bas. Fan vet, det kanske rentav kommer se snyggt ut?

I vilket fall så är mitt generella upplägg för min (gym/rump)träning nedanför. Varje session kör jag en övning från basic-kategorin, en från listan med heavy hip thrusts, och så a little somethin' somethin' för överkroppen. Ovanpå detta så kör jag en Reverse Hyper/Kickback-övning, en Adductor /Abductor-övning, och en thrust/övrigt-övning. Jag hade gjort bent-leg back extensions (because my professor says I should) om jag bara kunde hitta något vettigt sätt att göra dom på, men senast det gick var när jag körde på Crossfit 360, so pass on that one. Och tänka sig - jag som har undvikit Smith machines typ helt och hållet i min snart åtta år långa lyftarkarriär, finner plötsligt att jag fucking campar vid den som om vore jag på ett LAN i början av 00-talet (excuse me my archaic frame of reference here), ofta nere på alla fyra med ena benet i luften som om vore jag i farten att pissa all over my turf (and terfs) - like all the time.

It's like all of a sudden - I'm a fitness chick! Yo I can get down with that - men inte i form av en massa ass-to-grass squats, utan åsnesparkar nere på alla fyra ad infinitum, och andra rörelser som otuktar (likt elvis höfter).

  In the words of Ella -


Eyvah the basic bitch's tredagarsprogram for moderate strength and a lot of butt - no but's, but a lotta butt-butt

Mark (uppe i 147.5kg, PB 170kg)
Bakböj (uppe i 110kg, PB 145kg) eller Frontböj

Halvböj i smith-maskin (extension)
Kronlyft i smith-maskin (extension)
Leg Extension Machine Hip Thrust/Smith Machine Hip Thrust (hyperextension)

Bänk (uppe i 62.5kg, PB 80kg)
Clean & Jerk
Pull (lat pulldown, sittande rodd)

Reverse Hypers/Kickbacks
Quadruped Smith Machine Hip Extension/Donkey Kick
Reverse Leg Press Donkey Kick
Quadruped Cable Donkey Kick (på bänk)
Cable Kickback (på bänk, ståendes)
Single Bent-Leg Cable Reverse Hyper Extension (över lutad bänk)
Single Bent-Leg Lying Leg Curl Machine Reverse Hyper

Standing Cable Thrust/Pull-Through
One-Legged Kettlebell Stiff-Legged Deadlift

Adductors/Abductors (Abduction/Medial Rotation/Hip Flexion of TFL)
Machine Hip-Adduction
Machine Hip-Abduction
Standing (Hydrant) Cable Hip-Adduction
Standing (Hydrant) Cable Hip-Abduction
(Rotating) Quadruped/Standing Cable Fire Hydrant (medial rotation)
Cable External Rotation (medial rotation)
Smith Machine Frog Squat (flexion)

Back Extension
Leg Extension (maskin)
Smith Machine Sissy Squat

On Off Days kör jag en assortment av övningar, most of which I cover i ett äldre inlägg, och videon däri, fast, ja, hemma då. Jag har band (för band squats, monster walks, mm), jag har kettlebells (för svingar, clean & jerks, mm), en dumbell (för allt möjligt), en pall (primärt för bryggor), och min egen kropp, vilket torde räcka gott och väl - även om det inte vore fel med en (competition) kettlebell som väger mer än 24kg for those swings, och den enda större som jag sett i 24/7-gymmen jag varit på är en på 28kg, i ett gym lite längre bort, så om du har insider info - don't be a stranger. Well, back to 2018 then, året då jag på allvar försöker få stor rumpa (samtidigt som jag undviker att bygga på magen).

fredag 1 december 2017

Podcast - How to Be a Girl

How to Be a Girl is an audio podcast I produce about life with my transgender daughter. It stars the two of us -- a single mom and an eight-year-old "girl with a penis" -- as we attempt together to sort out just what it means to be a girl.

Barnen är framtiden, och dubbelt så när det kommer till trans, då nästa steg för transrörelsen och det som förmodligen kommer uppmärksammas mer och mer även utifrån, är just transbarn, och hur vi som föräldrar och samhälle ska förhålla oss till dom och deras önskemål. How to Be a Girl är väldigt intressant då det är en dokumentär-serie skapad av föräldern till ett transbarn, snarare än producerat för teve av ett helt team, det vill säga formatet i vilket vi är vana att se och höra (om) transbarn - if at all. Serien är även pågående, och har redan funnits i tre år, vilket innebär att vi får en inblick i förälderns och transbarnets liv, tankar, och känslor på ett "longitudinellt sätt" som vi sällan får chansen till annars. Vore sååå kul om serien fanns om 5-10 år och transbarnet tog över podcasten från mamma. Vore mindre kul om hon inte kände hon kunde göra något sådant för att hon om 5-10 år inte ville ta risken att röja sin identitet på grund av rövhattarnas potentiella backlash. But still, serien, idag, är fin, and I recommend.

tisdag 28 november 2017

Väggen/Artikel - Väggen reser sig - igen

Väggen reser sig igen är en artikel där bland annat Marie Åberg, professorn som myntade begreppet "utmattningssyndrom", uttalar sig om samhällsepidemin som är "att gå in i väggen". Hon lägger fokus på arbetslivet, och underbemanning i privat och offentlig sektor. Enligt henne borde vi bränna däck oftare, som franskarna gör, snarare än sätta oss framför Rapport, muttra lite under näsan, bita ihop, gå till jobbet nästa dag som om ingenting har hänt, passa på att vara lite passivt aggressiva, och låta vår tystnad sätta sig i kroppen. Där hon tänker att vi har för få outlets för att hantera stressen i livet, så tror jag snarare att vi har för många outlets - outlets som enablar oss som samhälle att gå in i väggen då vi med hjälp av tanken på säg semester en gång om året, eller tanken på den kommande helgen då vi super skallen av oss, orkar ta oss igenom arbetsveckan, när vi i själva verket borde se till att göra veckodagarna mer njutningsfulla, och leva i nuet, snarare än i längtan. Tyvärr är det en ond cirkel, det här att vara allmänt håglös, och ju tröttare man är, desto mindre roliga och meningsfulla grejer orkar man att göra, vilket leder till ytterligare håglöshet. Det finns två primära skyddande medel mot stress, varav det ena är att uppleva att det man gör är meningsfullt, snarare än en transportsträcka mellan exempelvis helgerna som vi anser vara vårt "riktiga" liv, och det andra är socialt stöd - något man i sin stressade tillvaro verkar vara beredd att offra till förmån för mer TV som säljer drömmar och ideal vi kan må dåligt över.

Själv tror jag att två essentiella komponenter i vår förståelse av utbrändhet är 1) modern teknologi som möjliggörare av aktivitet och överstimulering, och 2) modern teknologi som existentiellt medel för konsumtion av fantasier, begär, och ideal, vilket innebär att kombinationen av de två blir dödlig - när vi omger oss konstant med bilder av liv som inte finns eller är få förunnat, blir tacksamhet svårt att känna, och man själv och ens egna liv verkar med ens fruktansvärt deprimerande och otillräckligt. Med hjälp av glödlampan och datorn och smartphonen kan vi se till att aldrig riktigt lämna vare sig arbete eller drömmarna eller en massa måsten och saker vi går miste om. Något som inte diskuteras i artikeln är privatlivets roll i utbrändhet, som jag misstänker har ett finger med i spelet, då vi ju alla upplever oss ha alldeles för lite tid för att lyckas lösa "livspusslet" (synnerligen kvinnor då, som tar mer ansvar för barn och hem än män gör). Även det här att betrakta vissa delar av ens liv som "transportsträckor" som bara ska avhandlas - helst igår - så att "det riktiga livet" kan börja menar jag är relevant att fundera över när man diskuterar utbrändhet i dagens samhälle. Vare sig transportsträckan är leksakerna som bara måste plockas in så att man kan börja vila, disken som behöver avhandlas innan man känner sig redo för att ha sex, eller maten som stresslagas så att man sedan kan avnjuta den utan att riktigt vara närvarande för det, så delar vi in livet i "måste nu" och "once upon a time in the future", istället för att vara närvarande i processen, och se livet för vad det är. Det handlar om den här känslan av att ens liv inte är ett tillräckligt liv (ännu), eller är ett oäkta liv. Att livet styckas upp och våra själar likaså.

Sedan menas det även i artikeln att "nåden består av god sömn", och även om en god natts sömn säkert är bra, så tror jag ju att det sätt som vårt samhälle är uppbyggt på i allmänhet är en större bov än det faktum att människor inte lyckas sova åtta timmar i sträck (vilket bara det ju är en jävligt konstig grej att göra, och synnerligen anta är naturligt och önskvärt - åtminstone om man ska se till hur människor verkar ha sovit förr i tiden). Det råder ingen brist på forskning som visar på hur bra powernaps eller pauser är för folk och deras kognition och välbefinnande, men det verkar likväl inte anses särskilt fint att powernappa, bara sådär. Sova efter maten. Blotta sig och sin mänsklighet och sin svaghet, och kanske rentav även sitt förakt för svaghet. Jag vet att jag i alla fall har skämts (och skäms) över mitt behov av att ta pauser "när man inte borde ta pauser", och jag tror ärligt talat att vår samhällskropp skulle må bra av att disciplinera sig lite mer till att lyssna på sina kroppar när de behöver vila, snarare än disciplinera sina medlemmar till att sova hela natten lång.

I artikeln står det att det "inte är de hyperkänsliga som löper störst risk att drabbas, utan de med en avtrubbad känslighet", det vill säga maskrosbarn. Det stämmer säkert, men jag skulle ju ändå mena på att det verkar vara en lite väl förenklad bild, då dom som haft en predisposition att vara hyperkänsliga ganska lätt kan bli avtrubbade. Alltså jag är ju both, då det faktum att jag är hyperkänslig gör att jag ofta blir avtrubbad då jag stänger av - både på grund av mina borderline-fasoner, och på grund av min allmänna högsensitivitet (som ju var en av dom sakerna som gjorde att min förra psykolog misstänkte att jag var autistisk). Och för att jag är nörd och tänker i tv-serier:
Ward i Agents of S.H.I.E.L.D kan förstås som en psykopat/narcissist som inte har några känslor eller empati, och att det är därför han kan vara dubbelagent, men jag tänker att han snarare wracks differentiering och jagstyrka (precis som jag), känner för mycket och avskärmar sig som en konsekvens av detta (och det faktum att han gör allt skit han gör för den person han hade gjort vad som helst för - han har definitivt förmågan att bry sig om andra, också, att döma av hans lika obsessive relation till Daisy som till hans parental figure), vilket leder till att han verkar kall, när han i själva verket har massor av feels.


Slutligen sätter artikeln fingret på något existentiellt jag tror är relevant för vår förståelse av själsligt mående hos folk idag, nämligen idén om att vi kan bli precis vad vi vill, om vi bara vill det tillräckligt mycket. Yeah because that won't make people feel like shit! Ovanpå de stigande förväntningarnas missnöje ska vi även tänka att allt vi inte har som vi vill ha är på grund av oss och våra brister, vilket jag tror leder till en hel del självhat som i sin tur leder till hat av världen och andra på grund av självhatets avtrubbande och cyniska effekt.

Som sagt - man bygger inte broar genom att lägga sig raklång och köra över eller låta sig köras över av andra, utan genom att stå upp för det sanna och goda, vilket även innebär acceptans av livets orättvisor, and calling out our culture on it's false promises and pathological positive thinking. Det är så jag undrar om inte Zizek hade rätt när han sa att vi vill ha kvar kapitalismen för att vi innerst inne vet att den är orättvis och contingent snarare än meritokratisk, och att vi inte vill ha en "rättvis" värld för att vi skulle gå sönder existentiellt om vi verkligen förstod hur medelmåttiga vi var, eller hur mycket vi hade erhållit oförtjänt in the pre-evolution times.

Arbetskultur i all ära, men i dagens samhälle blir det svårare och svårare att skilja på vad exakt "arbete" är för något, och vad exakt... ja, det där andra, vad det nu heter, består av. Jag börjar mer och mer se på det som ett komplext state of mind som är mycket mer än bara ett state of mind. Någonting som kräver ett "brett fokus", där existentiella teman som mening, kognitionsforskningens idéer om hur människor bearbetar tid, belöning, med mera, och sociologiska teorier om alienation, prekariat, mm, får plats. I detta breda fokus tänker jag vi ska se till att vi som människor får plats, and rise above the obstacles som vi satt upp för oss själva och vårt välbefinnande.



Väggen/Artikel/Forskning - #hållbarfeminism: Utbrändhet starkt kopplad till arbetsplatsen

Närmare 700 personer svarade på Feministiskt perspektivs enkät #Hållbar feminism. Över 50 procent rankade ”brist på jämställdhet/demokrati och/eller patriarkala strukturer på mitt arbete” som den viktigaste orsaken till deras utmattning. 
På andra, respektive tredjeplats, över faktorer som bidragit till enkätdeltagarnas utmattning kom brist på ekonomiska resurser på mitt arbete och brist på ekonomiska resurser som privatperson. 


Det är ingen hemlighet att det är primärt kvinnor som bränns ut, av för många olika anledningar för att jag ska orka gå in på dom, men vad finns det för potentiella lösningar för att färre kvinnor/personer ska bli utbrända? Enligt respondenterna till enkäten själva så är det viktigaste preventiva medlet mot utbrändhet på arbetsplatsen att den ska vara mer jämställd och demokratisk, och även att anställningsformerna ska bli tryggare. You can read the rest for yourself. En intressant grej som inte står med i artikeln är dock att kvinnor inte bara sjukskrivs mer än män, utan att risken för sjukskrivning ökar betydligt efter att andra barnet har kommit*. Dom som främst är i riskzonen är kvinnor med samma lön och utbildning som papporna, och som samtidigt tar ett större ansvar för barn och hem (dvs dom flesta mammor som tjänar bra med dolla dolla billz y'all). När andra barnet är sex år gammalt är risken dubbelt så hög att kvinnan blir sjukskriven snarare än mannen (in the hetero par-konstellation). Men, det har gjorts studier som visar att par börjar dela mycket mer lika på det obetalda hushållsarbetet när mannen varit hemma (pappaledig) med barn i mer än fyra veckor, which I think goes to say something. Shit vad jag får impulsen att skrika "obligatorisk pappaledighet för i helvete!" när jag läser sånt, men ja, ta mig fan om jag inte tror på det riktigt likväl. Ibland undrar jag om jag har en övertro på skolans möjlighet att påverka barn, med tanke på att jag hela tiden återkommer till skolan som någon slags lösning på saker och ting. Man this generation is fucked, liksom, så fokusera på nästa generation istället. Jag tror ju att kids är väldigt öppna för revolutioner av dom flesta slag, även om det hela försvåras av att dom lär sig saker av att titta på oss prehistoriska och matrixade icke-revolutionärer. One can still hope, though.


* Mamma pappa pengar, Jenny Rosander Ney & Johanna Ögren

Vägen/Artikel - The Science of Stress and How Our Emotions Affect Our Susceptibility to Burnout and Disease

Artikeln in question (tl;dr at bottom av detta inlägg) ställer intressanta frågor, och jag själv är övertygad om att vi i dom kommande åren kommer fokusera mer på den neurologiska aspekten av utbrändhet, depression, och det vi förstår som "mental ohälsa" överlag. Det finns ju redan lite studier vars ingång varit att undersöka huruvida man kan behandla depression om man riktar in sig på det immunologiska istället för säg KoBeTea the shit out of ens tankemönster - and the results are promising. Also: PTSD som något vi kan förstå som mycket mer brett än det krigsoffer/förövare upplever - preach it! Med större potential för komplexitet vad gäller samhällsstrukturer, tankemönster, och emotionell kapacitet, kommer faktiskt även en annan sorts känslighet som upplevs vara löjlig enbart utifrån dom gamla paradigm där den nya komplexitetens patologier förminskas the age old ways; "kids these days"; "back in my day, I had to..." - osv.

Look, the world you grew up in was different, you're wired a different way, så hold off on the judgment, thank you very much - you grumpy rhetoric strawman man you som Weird Al Yankovic förkroppsligar i When I Was Your Age.

Anyways - here's a tl;dr av artikeln ifråga:

The same parts of the brain that control the stress response … play an important role in susceptibility and resistance to inflammatory diseases such as arthritis. And since it is these parts of the brain that also play a role in depression, we can begin to understand why it is that many patients with inflammatory diseases may also experience depression at different times in their lives… Rather than seeing the psyche as the source of such illnesses, we are discovering that while feelings don’t directly cause or cure disease, the biological mechanisms underlying them may cause or contribute to disease. Thus, many of the nerve pathways and molecules underlying both psychological responses and inflammatory disease are the same, making predisposition to one set of illnesses likely to go along with predisposition to the other. The questions need to be rephrased, therefore, to ask which of the many components that work together to create emotions also affect that other constellation of biological events, immune responses, which come together to fight or to cause disease. Rather than asking if depressing thoughts can cause an illness of the body, we need to ask what the molecules and nerve pathways are that cause depressing thoughts. And then we need to ask whether these affect the cells and molecules that cause disease.
Since cortisol shuts down immune cells’ responses, shifting them to a muted form, less able to react to foreign triggers, in the context of continued stress we are less able to defend and fight when faced with new invaders. And so, if you are exposed to, say, a flu or common cold virus when you are chronically stressed out, your immune system is less able to react and you become more susceptible to that infection.
Stress need not be on the order of war, rape, or the Holocaust to trigger at least some elements of PTSD. Common stresses that we all experience can trigger the emotional memory of a stressful circumstance — and all its accompanying physiological responses. Prolonged stress — such as divorce, a hostile workplace, the end of a relationship, or the death of a loved one — can all trigger elements of PTSD.

POLYPTYK/Introducing - #väggen


Jag har skrivit ganska mycket på bloggen om hur utbränd och trött jag har känt mig i tio år nu (i ett inlägg skriver jag om hur jag nyligen upptäckte att det faktiskt är för tio år sedan jag blev utbränd), och jag har använt mig av taggen #väggen ett par gånger nu, men jag tänkte ändå att det vore vettigt att dedikera några korta inlägg till ämnet; synnerligen när SVT:s edit: We can't do it har fått så mycket uppmärksamhet av folk i min omgivning - en omgivning som består av ruggigt många personer som lider av hjärntrötthet och andra konsekvenser av utbrändhet. Det här är ett tema jag kommer återkomma till även i framtiden, och beröra i framtida inlägg som kretsar kring idéer som återfinns i böcker som Alltings Mått, Framtiden, Långsamhetens Lov, och The Paradox of Choice (framtida länkar). För ett halvår sedan nämnde jag även Voxra, en antidepp jag at that time hade tagit I EN DAG och numera tar på maxdos, men som jag faktiskt aldrig kom tillbaka till på bloggen, trots att den har haft ganska god effekt. Eller ja, jag fortsätter numera att ta den för att effekten är bättre än sockerpiller men nog sämre än kaffe, fast det som var really cool med Voxra var månaden efter att jag hade ökat den till maxdos. Den perioden hade jag en sån otrolig koncentration som jag inte haft sedan, tja, typ åtta år sedan då jag käkade Voxra senast.

Under typ sex veckor av sommaren fick jag flera hundratals sidor skrivna med material till framtida inlägg på bloggen, material som jag velat få ur mig i flera år. Och då menar jag inte hundratals sidor av jumbled shit som jag redan har tusentals av på min dator, utan kanske 200 sidor av någorlunda bra grund för framtida skrivande. Strukturering av både text, och livet i allmänhet, kom plötsligt naturligt post-Voxra, och var därmed roligt, istället för att kännas som att banka huvudet i väggen. Tills några veckor hade passerat och jag plötsligt satt där med en jävla massa idéer och text som jag inte längre liksom kunde greppa. Svårt att beskriva det där, hjärntrötthet, och hur man kan öppna ett dokument och vilja böla för att man helt enkelt inte fakking förstår, och inte fan i helvete fattar hur fan man ska få en känsla av sammanhang, hur mycket man än försöker prata med sig själv, skapa en röd tråd, spalta upp rubriker osv. Det är fruktansvärt. And it's my life. Då var det la bara att kräla tillbaka till hålet jag kom upp från, vilket i mitt fall innebär att peta lite här och där på texterna jag påbörjade, men typ inte faktiskt skriva på dom på ett sätt som gör att dom kommer närmare deras slutstation, för att det tar för mycket hjärnkapacitet och viljestyrka.

Vad innebär det att gå in i väggen då? För mig har det handlat om att försöka vara en del av "väggen", eller snarare alla dom olika väggarna som finns i vårt samhälle som jag så gärna vill vara en del av, och således förminskat mig själv för att få plats i. Att gå in i väggen har för mig också blivit en konsekvens av att just vara en del i en vägg, då som "just another brick in the wall" - rotlös, och utbytbar. Och för att göra det hela ännu värre så har det ju inte varit en fråga om att gå in en vägg, utan om att kontinuerligt gå in i vägg efter vägg efter vägg, tills jag varit så utmattad att den enda vägen ut verkade vara att fortsätta gå in i väggar, eller faktiskt ge upp och således bli förstådd inför mig själv och min omgivning som en person som "gått in i väggen".

Ju fler väggar jag gick in i, desto mer drevs jag till att fortsätta på samma spår, och desto sämre blev min förmåga att skilja på vad som var bra, eller sant, för mig, och vad som var ett skapande av väggar för mig att rusa in i with all the self hate I could muster. Att gå in i en av dessa väggar gör jag när jag är så trött att huvudet snurrar, och jag lik-fucking-väl tänker att jag ska fixa massa saker nu nu nu, i rädsla för att jag inte kommer orka göra det senare, och i ångest inför tanken på att behöva fixa grejerna senare om jag vilar nu, vilket ju omöjliggör den vila jag egentligen behöver just nu. En vettig känsla av rum och tid, kairos, har med andra ord saknats i min värld som ständigt varit i en super-position av ett oändligt antal väggar som bara väntade på att krossas, och därmed krossa mig.

Förmågan att gå in i väggar har således för mig varit en form av oförmåga att anpassa mig till förändrade omständigheter - en form av anpassningsstörning som är en reaktion på stress som även förvärrade said stress. Jag har gjort så många saker i mitt liv av vana, för att jag fått för mig att this is who I am, och inte kunde tänka mig något annat, eller faktiskt kunde tänka mig det, men mådde så dåligt att jag liksom inte orkade förändra mig, eller rentav inte ville förändra mig och mina vanor för att jag ansåg att det var "vettigare" att göra något som i sig var "nyttigt", snarare än något jag kunde njuta av - om jag ändå inte kunde njuta av dom saker jag tänkte att jag gillade och borde njuta av, så var det ju lika bra att förkovra mig och försöka lösa världens alla problem genom att sitta och tänka - or so I thought. Istället för att försöka hitta tillbaka till glädjen, eller finna nya venues för njutning, gav jag helt sonika upp mitt liv för något slags kall, som, handen på hjärtat, inte gjorde någon skillnad för någon annan än mig själv, och förmodligen for the worse när det gällde mig (which in turn made things things worse for the world as well), då min besatthet att förstå universums gåtor blev en flykt och ett beroende som har tagit mer än det gett.

Jag är övertygad om att SSRI-preparaten jag tog under fem års tid (dom värsta ångest-åren i mitt liv, I hope to God) gjorde det desto svårare för mig att förstå vad jag egentligen behövde för att må bättre, snarare än lyssna till vad samhället eller alla introjekt jag hade inom mig ville att jag "behövde", eller tyckte sig "behöva" av mig. Avtrubbningen som kom med SSRI-preparaten försvårade för mig att utveckla min egen kompass så den kunde rikta mig åt rätt håll, snarare än in i väggarna, och i och med att jag varit utbränd så länge så är det väldigt svårt för mig att veta vad som är en konsekvens av utbrändhet, och vad som jag kan tänka mig är me "proper". Jag menar allt förändras ju när man har massa väggar omkring sig, från musiksmak till hobbies.


Dödsmetal är inte särskilt kul att lyssna på när allt låter som kaos, och att läsa romaner blir inte särskilt njutningsfullt när man bara blir ännu mer trött av skiten, så då får man lyssna på annan slags musik, konsumera populärkultur i annan form, och i slutändan - bli en annan människa. När jag är förkyld finner jag det inte särskilt njutningsbart att träna intervall-träning då det blir hostattacker och jobbiga feelings all around, men jag skulle ju inte därmed säga att jag som person plötsligt inte gillar att träna kondition bara för att jag är tillfälligt förkyld. Det blir svårare att besvara frågan vem jag är och vad jag gillar om jag är "förkyld i huvudet" i princip konstant i tio år, dock. Jag menar att bara rätt och slätt påstå att jag är den jag är när jag mår som bäst är ju önsketänkande, snarare än verklighet, för sanningen är den att sjukdom förändrar en i grunden.


Sjukdom and hardship kan dock även föra med sig positiva saker, om man kan vara öppen för det (something which is a subjective decision, snarare än något som ska pådyvlas en från hippie do-gooders som tycker världen är så jävla vacker och minsann tror att någon som mår dåligt kommer må bättre av att höra att det är en fråga om perspektiv). Ibland har jag det i mig att vara tacksam för det lilla jag har, och även för alla jävla väggar jag gått in i. Som Emil Jensen sjunger i Inte vackrast i världen, så är en vägg en bro på högkant, något som man kan overcome genom perspektivskifte, och tro. Både väggar och broar behövs för att man ska hitta sin egen väg; en väg som inte går ut på att gå in i väggarna, utan att låta dom signalera var ens gränser går; och inte går ut på att använda broar för att fly från sig själv, utan för att finna sig själv bland andra. Där man med hjälp av en vägg kan väga för och emot, förstå innebörden och vikten av gränssättningar, så kan man använda broar för att skapa vägar till andra människor, och inse hur viktigt det är att vrida och vända på saker och ting för att komma någonvart. Med hjälp av väggarna kan vi stå på oss, och när vi kan det kan vi använda broarna för att låta andra stödja sig på oss.

Jag fick höra av en person att det är ett vanligt fenomen att kvinnor när dom blir 35-40 år gamla får för sig att dom har nedsatt hörsel, när det i själva verket är så att deras nedsatta hörsel är psykosomatisk, och troligen en konsekvens av att dom helt enkelt slutar lyssna på människor i lika stor utsträckning - tröttnar på allt skitsnack och stänger av. Nedsatt hörsel som vettigt väggbyggande, liksom. Ditt inre barn vet skillnaden mellan vägg och bro, och skillnaden mellan (bra) vägg och (dålig) vägg, så lyssna till det, istället för samhället och de röster som förminskar din egen upplevelse av vad som händer inom dig och leder till att du tvingas slå dövörat till för att överhuvudtaget höra dig själv. Om du respekterar ditt inre barn och ger det näring, så kommer det att tids nog åter igen veta vilka broar som är värda att behålla, och vilka som behöver brännas. Att kunna ta saker med ro kräver nämligen att man tar sig själv och sina behov på allvar, hur orimliga dom än verkar, och oberoende av andras behov - so build walls, and build bridges, you crafty devil, you.

Nuff said. But since this is en polyptyk så behövs en lista på inläggen som ingår i den, thusly:

1. Vägen/Artikel - The Science of Stress and How Our Emotions Affect Our Susceptibility to Burnout and Disease

2. Väggen/Artikel/Forskning - #hållbarfeminism: Utbrändhet starkt kopplad till arbetsplatsen

3. Väggen/Artikel - Väggen reser sig - igen

Alla tre inläggen tar avstamp i artiklar och forskning (om utbrändhet), fortsätter med lite av mina egna reflektioner, spårar ut med hjälp av memes, osv - you know the drill.



 Build That Wall från Bastion